Jag har inte skrivit på ett tag nu. Men det kanske beror på att jag inte har behövt.

~

Jag har kommit fram till att det kanske alltid kommer vara så här.
Upp,ned,upp,ned,upp,ned.
Och det är bara jag som kan hjälpa mig själv.

Men när det är nedåt skulle jag ändå vilja bli buren under de sträckorna.
Stöd.

Medicinen har jag skitit i nu. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Jag vill kunna kämpa själv
(Men ändå veta att när det blir förjävligt så kan jag få stöd)

Tids nog,kan jag nog hantera mig själv.
Snart,hoppas jag.

"Det spelar ingen roll hur förvirrad, ångestfylld eller självdestruktiv jag är. Det finns alltid en frisk del inom mig som det går att tala med."

~

Nu är det snart sommarlov.
Betygen har gått bra (trots allt),och om några dar åker jag upp till min älskling för att vara där i två veckor.


Länge leve livet!
<3
pussar&kramar