Hittade denna.

Nu är det ju ett tag sen, några månader eller så (jag minns faktiskt inte riktigt. Det kanske jag borde göra, men i helvete heller.)

Så jag tänkte ta denna när jag väl har tid, det kanske hjälper med mina tankar jag fortfarande har om att skada mig själv.

Har inte behövt uppdatera här på ett tag då det mesta gått exceptionellt bra.
Ibland.

Skolan går väldigt bra. Jag har ibland tankar om att jag egentligen inte bör vara på konstskolan, att jag är för dålig, men trots allt blev jag ju antagen dit.
Vännerna där har jag börjat umgåtts med mer och mer nu då jag flyttat in till stan. Det tycker jag är kul, men det är så ovant att umgås med människor hela tiden. Oftast vill jag egentligen vara ensam, men när jag väl är ensam så vill jag absolut inte det. Sånt är svårt. Men jag uppskattar att de frågar mig om jag vill t.ex. följa med och fika eller ta en öl. Sånt uppskattar jag väldigt mycket för då känner jag mig inte alls utanför.

Efter ca 1 och 1,5 års kontakt med min terapeut vågade jag berätta om "Det där hemska". Som tur är var jag förberedd efteråt med vänner att umgås med. Min terapeut har alltid sagt att jag skall lämna alla saker hos henne. Om jag mår dåligt och har ångest över någonting så kan jag tänka "Det är någonting jag tar med Anna nästa fredag, så nu kan jag sluta tänka på det". Och det har funkat rätt bra hittills faktiskt.

Däremot kan jag inte få bort självskade-tankarna. De vill inte riktigt släppa än. Och ja, jag kan väl inte förvänta mig att de skall göra det än heller, sånt tar lång tid, jag var ju förfan beroende av det i 7 år!
Och det är lite samma sak med min kropps-uppfattning. Att den är min, och att jag bestämmer över den, ingen annan. Sånt tar också tid, men nu är jag nog på rätt väg.
Tror jag.


Det skulle vara så jävla skönt att skita i allt detta. Strunta i vad jag mår bäst av i längden. Strunta i vad andra tycker ; supa mig redlös, skära mig, knulla med första bästa och ta en överdos. Det finns många stunder då jag tycker att jag inte är värd mer än det.

Ibland tror jag att det inte är meningen att jag skall vara lycklig.
Det är inte meningen att jag skall få leva ett lyckligt liv med någon jag älskar och som älskar mig tillbaka, och som också är trogen fullt ut.

Det är nog inte meningen.
Det är nog inte heller meningen att jag skall få det jag önskar, uppfylla mål och bli något här i livet.
Det är nog inte meningen.
Att jag skall få vara ångestfri, vara utan depression och komma vidare.
Det är nog inte meningen att jag skall umgås med folk.
Att ha vänner.
Att jobba.
Det är nog inte det.

Det är nog inte meningen.
Att jag skall vara här.

 

Jag fyllde 20 igår.
Och jag borde vara glad, kanske, eller nåt, men det är jag inte.

Just nu sitter jag med en hel flaska vin alldeles för mig själv.
Och det enda jag vill är att skära mig.
Vilket är ett ganska starkt tecken på att jag inte borde dricka alkohol själv.

Varför skall allt vara så jävla svårt?
Alla jävla val?

Antingen så är jag impulsiv eller så är jag stabil.
Det är bara att välja.
Men jag kan inte.


Min psykolog pratade om att efter påsklovet så borde vi avrunda.
Men jag vill inte.

 

Ja,min PTSD kan jag relativt klara av, i vissa fall (jag kan fortfarande få ångest över det, men det är ingenting att gnälla över. Jag vill inte dö pga det)

Jag, jag har ångestsyndrom som jag relativt klarar av. Det är ingenting jag vill dö av.

Ja,jag har socialfobi som jag relativt klarar av.

Ja,jag är relativt frisk.
Man borde klassa mig som frisk.
Men det skrämde mig, skrämde mig som fan.
För nu, efter alla jävla år av kämpande, så vill jag inte bli frisk.
Det skrämmer mig.

Sjukheten, alla tankar, allt det, är det enda jag varit van med.

Hur beter man sig som en frisk människa, som inte tänker på att ta livet av sig varje dag?
Hur beter man sig som en människa som inte tänker på att skada sig varje dag?
Och jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör i eran jävla värld.
Det skrämmer mig.

Vem är jag utan alla dessa tankar?