self-hate
Ångestattacker,självhat.
När slutar det? Aldrig
Jag kommer aldrig kunna vara nöjd med mig själv förrän jag är bäst på allt.
Om jag känner för att måla och blir stolt över något jag gjort för att sedan se att någon annan gjort någonting mycket bättre så vill jag helt enkelt inte måla längre eftersom jag känner mig värdelös.
Så är det med allt.
Jag är aldrig nöjd med mitt utseende och tycker att alla jävla människor är så oerhört vackra. Förutom jag.
Aldrig nöjd, aldrig tillfredsställd.
(eller jo. ibland. de där lyckorusen av eufori jag får ibland kan jag känna att jag är snygg och är bra. Svävar på moln. Jag är bäst då helt enkelt. Men annars är jag inte det.)
Jag kan räkna upp tusen saker som jag är dålig på, men inte ett enda jag är bra på. Eller jo, jag är bra på att hitta fel.
Tusentals fel.
Mina ögonbryn, min näsa, mina bröst (jag har fått höra tusentals gånger av killar att dem är för små. tack. tackar ödmjukast.), min längd, mina ögon när jag inte har smink, mitt sminkande som jag failar med hel tiden, att jag gnäller, att jag vill vara bra på att måla/skriva/vara allmänt kreativ - fastän jag inte är det, hela mitt jävla utseende, min oförmåga till att leva.
Jag är ett fel. Radera, delete. borta.
Ångestattacker,självhat.
När slutar det? Aldrig
Jag kommer aldrig kunna vara nöjd med mig själv förrän jag är bäst på allt.
Om jag känner för att måla och blir stolt över något jag gjort för att sedan se att någon annan gjort någonting mycket bättre så vill jag helt enkelt inte måla längre eftersom jag känner mig värdelös.
Så är det med allt.
Jag är aldrig nöjd med mitt utseende och tycker att alla jävla människor är så oerhört vackra. Förutom jag.
Aldrig nöjd, aldrig tillfredsställd.
(eller jo. ibland. de där lyckorusen av eufori jag får ibland kan jag känna att jag är snygg och är bra. Svävar på moln. Jag är bäst då helt enkelt. Men annars är jag inte det.)
Jag kan räkna upp tusen saker som jag är dålig på, men inte ett enda jag är bra på. Eller jo, jag är bra på att hitta fel.
Tusentals fel.
*Mina ögonbryn, min näsa(den är småkrokig i vissa vinklar), mina bröst (jag har fått höra tusentals gånger av killar att dem är för små. tack. tackar ödmjukast.), min längd som folk aldrig verkar sluta kommentera, mina ögon när jag inte har smink, mitt sminkande som jag failar med hel tiden, att jag gnäller, att jag vill vara bra på att måla/skriva/vara allmänt kreativ - fastän jag inte är det, hela mitt jävla utseende, min oförmåga till att leva.
Jag är ett fel. Radera, delete. borta.
(vart kommer det ifrån då? är det mobbingen? är det våldtäkterna? är det allt utnyttjande? utstöttheten? är det allt det? jag bad ju inte om det. jag bad aldrig om att få må såhär. jag bad inte om nånting. jag vill göra någonting åt det,såklart, men jag har ingen ork längre. hur vet man när man gör rätt? hur vet man att man är på rätt väg?)
Häppy
Mår bra nu, haha.
Helt sjukt.
Imorse var jag deprimerad och ville dö, nu vill jag leva så gott som det går.
Helt sjukt.
Menmen!
Jag är glad, de är det som räknas!
:)
Helt sjukt.
Imorse var jag deprimerad och ville dö, nu vill jag leva så gott som det går.
Helt sjukt.
Menmen!
Jag är glad, de är det som räknas!
:)
Sometimes
Jag har glömt bort bloggen ett tag.
Eller,ja, glömt bort har jag väl inte gjort, jag har bara struntat i den. Det har känts så meningslöst, allt är så meningslöst.
Psyk ringde för några dagar sen.
Jag kommer få vänta längre än vad de trodde för att de håller på o ordnar om avdelningarna.
Ibland tror jag att jag väntat för länge på hjälp att det inte spelar nån roll längre.
Att det är för sent.
"Dearest, I feel certain that I am going mad again.
I feel I can't go through another one of these terrible times and I shant recover this time.
I begin to hear voices and can't concentrate so I am doing what seems to be the best thing to do.
You have given me the greatest possible happiness.
You have been in every way all that anyone could be.
I know that I am spoiling your life and without me you could work and you will, I know.
You see I can't even write this properly.
What I want to say is that I owe all the happiness of my life to you.
You have been entirely patient with me and incredibly good.
Everything is gone from me but the certainty of your goodness.
I can't go on spoiling your llife any longer.
I don't think two people could have been happier than we have been."
- Virginia Woolf
Eller,ja, glömt bort har jag väl inte gjort, jag har bara struntat i den. Det har känts så meningslöst, allt är så meningslöst.
Psyk ringde för några dagar sen.
Jag kommer få vänta längre än vad de trodde för att de håller på o ordnar om avdelningarna.
Ibland tror jag att jag väntat för länge på hjälp att det inte spelar nån roll längre.
Att det är för sent.
"Dearest, I feel certain that I am going mad again.
I feel I can't go through another one of these terrible times and I shant recover this time.
I begin to hear voices and can't concentrate so I am doing what seems to be the best thing to do.
You have given me the greatest possible happiness.
You have been in every way all that anyone could be.
I know that I am spoiling your life and without me you could work and you will, I know.
You see I can't even write this properly.
What I want to say is that I owe all the happiness of my life to you.
You have been entirely patient with me and incredibly good.
Everything is gone from me but the certainty of your goodness.
I can't go on spoiling your llife any longer.
I don't think two people could have been happier than we have been."
- Virginia Woolf
Imorgon
"Vem behöver nån som behöver nån?"
Jag är en behövande människa. En väldigt behövande människa. Ingen behöver mig, men jag behöver alla, alla jag kan komma åt. (Speciellt dig. Jag behöver dig, älskar dig. Därför blir jag för klängig, för på. Men måste du göra av med mig för det? Är det alltid svaret på allt? Är inte det en flykt? Kan man inte försöka reda ut allt, rida ut stormen, istället? Jag har aldrig varit tillsammans med en människa som tänkt "JA, du har brister. JA du är jobbig som fan. Men det kan vi ordna, För jag älskar dig mer än vad jag hatar dina brister. Vi måste prata om allt, inte gömma oss". Jag hoppas du är sån. Att du vill ordna upp saker, inte bara rymma.Jag hoppa du inte bara ser mina brister)
Imorgon. Imorgon.
Vad händer imorgon?
Jag vet inte.
Just därför är det så jävla läskigt.
(tänk om jag gör fel? Igen? Då dör jag. Då dör jag imorgon. Psykiskt och fysiskt)
R.I.P Oden <3
Min lilla bebis avled igår. Min råtta,
Han har varit förkyld rätt så länge, plus att han är väldigt gammal, så jag antar att det är därför han avled.
Men jag var ju ändå inte beredd på det.
Han dog när han låg på min bröstkorg, strax nedanför hakan.
Bara slutade andas, sprattlade till,sen var han borta.
Blev nästintill hysterisk.
Det var ju min bebis!
Min lilla ball of joy som gjorde mig glad under regniga dar.
Och ofta kom tanken upp "Ta livet av sig? Nej, det går ju inte, ingen annan än jag kan ta hand om mina råttor. Och det vill jag inte utsätta dem för"
Oden och Thor var mina små ögonstenar.
Nu är jag tvungen att avliva Thor också, han klarar inte av att vara ensam och råttor skall inte va det heller.
Han är för gammal för att omplaceras, och ärligt talat tror jag inte han skulle orka det.
Det kommer bli oerhört tomt på mitt rum snart.
Jag hatar tomhet.
Jag är tom.
(Men det känns på något sätt skönt att rikta sorgen nånstans. Nu är jag liksom ledsen över något som en människa skall va ledsen över. Men det känns ju inte bättre för det)
Mina små rådisar var dem enda som verkligen var beroende av mig, utan mig fick dem ingen kärlek, ingen mat, ingen skötsel, inga goskramar, ingenting.
Nu behöver ju ingen mig längre.
-trassel
