Hittade denna.

Nu är det ju ett tag sen, några månader eller så (jag minns faktiskt inte riktigt. Det kanske jag borde göra, men i helvete heller.)

Så jag tänkte ta denna när jag väl har tid, det kanske hjälper med mina tankar jag fortfarande har om att skada mig själv.

Har inte behövt uppdatera här på ett tag då det mesta gått exceptionellt bra.
Ibland.

Skolan går väldigt bra. Jag har ibland tankar om att jag egentligen inte bör vara på konstskolan, att jag är för dålig, men trots allt blev jag ju antagen dit.
Vännerna där har jag börjat umgåtts med mer och mer nu då jag flyttat in till stan. Det tycker jag är kul, men det är så ovant att umgås med människor hela tiden. Oftast vill jag egentligen vara ensam, men när jag väl är ensam så vill jag absolut inte det. Sånt är svårt. Men jag uppskattar att de frågar mig om jag vill t.ex. följa med och fika eller ta en öl. Sånt uppskattar jag väldigt mycket för då känner jag mig inte alls utanför.

Efter ca 1 och 1,5 års kontakt med min terapeut vågade jag berätta om "Det där hemska". Som tur är var jag förberedd efteråt med vänner att umgås med. Min terapeut har alltid sagt att jag skall lämna alla saker hos henne. Om jag mår dåligt och har ångest över någonting så kan jag tänka "Det är någonting jag tar med Anna nästa fredag, så nu kan jag sluta tänka på det". Och det har funkat rätt bra hittills faktiskt.

Däremot kan jag inte få bort självskade-tankarna. De vill inte riktigt släppa än. Och ja, jag kan väl inte förvänta mig att de skall göra det än heller, sånt tar lång tid, jag var ju förfan beroende av det i 7 år!
Och det är lite samma sak med min kropps-uppfattning. Att den är min, och att jag bestämmer över den, ingen annan. Sånt tar också tid, men nu är jag nog på rätt väg.
Tror jag.


Det skulle vara så jävla skönt att skita i allt detta. Strunta i vad jag mår bäst av i längden. Strunta i vad andra tycker ; supa mig redlös, skära mig, knulla med första bästa och ta en överdos. Det finns många stunder då jag tycker att jag inte är värd mer än det.

Ibland tror jag att det inte är meningen att jag skall vara lycklig.
Det är inte meningen att jag skall få leva ett lyckligt liv med någon jag älskar och som älskar mig tillbaka, och som också är trogen fullt ut.

Det är nog inte meningen.
Det är nog inte heller meningen att jag skall få det jag önskar, uppfylla mål och bli något här i livet.
Det är nog inte meningen.
Att jag skall få vara ångestfri, vara utan depression och komma vidare.
Det är nog inte meningen att jag skall umgås med folk.
Att ha vänner.
Att jobba.
Det är nog inte det.

Det är nog inte meningen.
Att jag skall vara här.

 

Jag fyllde 20 igår.
Och jag borde vara glad, kanske, eller nåt, men det är jag inte.

Just nu sitter jag med en hel flaska vin alldeles för mig själv.
Och det enda jag vill är att skära mig.
Vilket är ett ganska starkt tecken på att jag inte borde dricka alkohol själv.

Varför skall allt vara så jävla svårt?
Alla jävla val?

Antingen så är jag impulsiv eller så är jag stabil.
Det är bara att välja.
Men jag kan inte.


Min psykolog pratade om att efter påsklovet så borde vi avrunda.
Men jag vill inte.

 

Ja,min PTSD kan jag relativt klara av, i vissa fall (jag kan fortfarande få ångest över det, men det är ingenting att gnälla över. Jag vill inte dö pga det)

Jag, jag har ångestsyndrom som jag relativt klarar av. Det är ingenting jag vill dö av.

Ja,jag har socialfobi som jag relativt klarar av.

Ja,jag är relativt frisk.
Man borde klassa mig som frisk.
Men det skrämde mig, skrämde mig som fan.
För nu, efter alla jävla år av kämpande, så vill jag inte bli frisk.
Det skrämmer mig.

Sjukheten, alla tankar, allt det, är det enda jag varit van med.

Hur beter man sig som en frisk människa, som inte tänker på att ta livet av sig varje dag?
Hur beter man sig som en människa som inte tänker på att skada sig varje dag?
Och jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör i eran jävla värld.
Det skrämmer mig.

Vem är jag utan alla dessa tankar?

Idag.
Just idag.
Är det 5 år sen det hände.
Egentligen var ju den 29:e, då var det skottår, men, aja.

Strax efter 12:11 hände det. Så den jobbiga biten är förbi.
Nu skall jag bara försöka överleva dagen.
Och det är jobbigt, väldigt jobbigt.
Allting påminner om den dagen.
Snön som smälter, gräset som kommer fram, solen som lyser och värmer.

(Men sen blev det ju kallt. Solen gick i moln och jag frös, frös som satan).

Och det är svårt, väldigt svårt, att gå igenom just den här dagen utan att tänka på det.
Våren har alltid varit väldigt svårt för mig pga detta. Efter den här dagen så blir det bättre, men innan dess väntar jag och väntar på att jag skall få gå igenom detta så att jag slipper tänka på det sen.

Lukterna. Skogen. Snön. Allt påminner om den dagen. Och allt spelas upp för mig igen. Flashbacks.

Min psykolog sa att det var viktigt att jag inte blev ensam idag, men nu är jag ju det. Och jag tänker bara på det. Detdetdetdet. Bara jag och minnet, som egentligen inte känns som ett minne, ibland känns det som att det händer nu.
Och jag har svårt för känslorna, för det hade jag ju den dagen också. Jag kunde inte gråta, inte skrika, inte bli arg eller någonting efteråt, för jag kunde inte känna någonting.
Jag kände mig bara ihålig.
Ett tomt skal, som han gröpt ur.

Jag funderar på att gå upp till affären (om jag orkar. och vågar. Jag vill egentligen inte ut och se all jävla smält snö), köpa något gott och sen lägga mig i min säng med min leopardfilt och glo på film.
Behandla mig själv som om jag var sjuk.
För det är precis så jag känner mig idag.
Sjuk.


Give me my body back; I am killing my flesh without it

I shut my eyes and all the world drops dead;
I lift my lids and all is born again.
(I think I made you up inside my head.)

The stars go waltzing out in blue and red,
And arbitrary blackness gallops in:
I shut my eyes and all the world drops dead.

I dreamed that you bewitched me into bed
And sung me moon-struck, kissed me quite insane.
(I think I made you up inside my head.)

God topples from the sky, hell's fires fade:
Exit seraphim and Satan's men:
I shut my eyes and all the world drops dead.

I fancied you'd return the way you said,
But I grow old and I forget your name.
(I think I made you up inside my head.)

I should have loved a thunderbird instead;
At least when spring comes they roar back again.
I shut my eyes and all the world drops dead.
(I think I made you up inside my head.)

 

 

Tydligen tror min psykolog att jag har PTSD då hon sagt att det vi pratat om påminner till 95% om det.

Därför skall jag genomgå en utredning av frågor etc. för att se om jag har den diagnosen. Och, i såfall, fortsätta med min KBT-terapi, fast i en liten annan riktning.

Det känns lite omvälvande, men skönt, då det svarar en hel del på mina frågor om mig själv och varför jag beter mig på ett visst sätt.

Men det får mig också att påminna mig själv om den där händelsen som jag inte vill tänka på.

Nu är vi klara med tecknings-kursen!

Det känns som om jag kunde lagt ned lite mer på den, men jag har fått med mig oerhört mycket.

Nästa vecka börjar vi med trä, vilket känns..tråkigt? Men man vet aldrig, kanske blir skitkul.

 

Jag har sakta men säkert börjat prata med folk, jag har insett att människorna på min skola är jättesnälla.

Vilket känns jättebra, förstås, för då vågar jag prata mer med folk och inte fokusera så mycket på vad jag skall göra, utan jag bara är.

 

Men nu är det lite läskigt. Jag vill liksom inte inse för mig själv att jag börjar må bättre, att jag nästan inte har någon  ångest längre, och att allt faktiskt för en gångs skull verkar gå åt rätt håll.

För gör de det, så går det ju åt ett håll som jag inte riktigt vet vart det ligger.

Det bakom mig vet jag hur det ser ut och hur man gör, men det framför mig har jag ingen aning om.

Självklart kommer jag inte vara så naiv att bara för att jag börjar på en ny skola med nya människor, och allting känns bra för tillfället, så kommer allting inte bli bra på en gång. Självklart inte.

Men att sakta men säkert, för första gången i hela mitt liv, kunna ta mig upp själv, känns väldigt läskigt.

Vem är jag, utan den svarta sidan?

 

Jag pratade med detta om älskling igår, och jag förklarade att det är något inom mig som sakta försvinner, och det känns tomt.

Jag saknar inte tankemonstrena, men dem har funnits där så länge att jag nästan sörjer dem nu när dem nästan håller på att dö.

Som en kär vän man inte riktigt har tyckt om egentligen, men man har vants sig vid dess närvaro.

Haha,vad dum jag känner mig ibland.

 

"Men vad har jag gemensamt med dem?" skrev jag i förrförra inlägget.

 

Jadu, Jessica, ni går ju förfan på en konstskola. Tänk efter lite.

 

My mistake. Trolol.

Nu skall jag spela, sen iväg för att fira min söta systerdotter som fyller 6 år :)

Och det blir bara familjen, så inget läskigt folk där,inte!

Plus att min syrra är bäst.

 

 

Pusspuss

Myes, precis som titeln säger.

 

Denna helg har jag gjort som de flesta andra helger.

Stängt in mig på mitt rum, lyssnat på musik och spelat en hel del.

Vilket är mysigt, förvisso, men jag skulle ju vilja göra andra saker också.

 

Samtidigt som det är skönt att vara själv så skulle jag vilja umgås med folk, ut och göra nånting!

Men problemet är att jag är så jävla feg att jag inte vågar fråga eller umgås. Oftast i alla fall.

När jag är full kan jag prata med vem som helst, men det är rätt så självklart att man inte kan gå omkring och vara onykter varje helg, eller varje dag.

(de där helgerna saknar jag inte ett dugg. Inte ens de människorna då. Nej. Usch nej.)

Och pengar, förstås. Det kostar att göra något, oftast.

 

Min psykolog pratade med mig i fredags om att vi borde sätta upp utmaningar för mig.

Inte så att dem är helt omöjliga för mig att klara av, men ändå så att det känns obehagligt. (haha,vad snäll hon är..)

Hon föreslog att jag, någon gång innan vi ses igen, skall fråga någon på skolan/klassen om hen skall med ut och röka.

Lätt,eller hur?

Fel,fel,fel,fel.

 

Så fort jag börjar tänka på det så börjar jag rysa och tankarna sätter igång.

"Varför skulle hen vilja det? Tänk om hen inte har några cigaretter? Tänk om hen inte tycker om mina cigaretter som jag bjuder? Tänk om jag inte har några cigaretter att bjuda på, då kommer jag ju att verka som en snålis? Tänk om hen inte vill ut och röka med mig? Tänk om hen säger nej men går ut och röker med andra sen?"

 

Det heter ju "utmaning" för att det är precis det, en utmaning. För mig. Men, ja.

Challenge accepted,då.

 

Saknar förövrigt min gulleplutt. Han är borta just nu, och kommer inte hem förrän på måndag igen. Saknar honom så in i h*lvete.

Jaja,han kommer ju hem snart.

 

 

pusspuss

 

Hej igen!

 

Var på psyk idag och träffade min psykolog, samt min söta lilla zebraflicka, eller "PK-kompis", som vi kallar varandra (förkortning för Psyk-Kompis, då vi låg inlagda samtidigt,haha! Lite humor får man ha).

 

I vilket fall, samtalet med min psykolog gick bra, vi gick igenom tidigare, hur vi skall gå tillväga nu, vad jag har för problem, vad vi skall ha för mål.

 

Självklart var hon tvungen att fråga om det där självmordsförsöket jag gjorde i somras (under medeltidsveckan).

Jag ville egentligen inte ta upp det, men det skulle vara konstigt om hon inte gjorde det antar jag.

Hon är ju trots allt en psykolog.

 

Lång historia kort: Jag blev überdepp (varför vet jag inte, eller ja, det vet jag ju, men jag vill inte dela med mig av det pga vissa saker. Jag blev impulsiv kan man iaf säga), så,jag svepte halva min burk med Lergigan.

Tio minuter senare insåg jag hur dumt det var och ringde 112, sen blev det akuten, sen säng med dropp och sladdar, älskling kom in, sen in på intensiven, körde ultra-ljud urinblåsan (tydligen så kan man inte känna av om man är pinknödig när man överdoserat lergigan), dricka en jävla massa äcklig kol för att få bort giftet ur kroppen. Doktorn tyckte jag var jätteduktig som kunnat dricka så mycket.

Jag kommer inte ihåg så mycket mer, hela den kvällen var en riktig röra, i alla fall under den delen på lasarettet. Jag kommer inte ens ihåg att dem körde ultraljud på mig, eller att jag fick byta säng.

När jag väl kvicknade till vid åtta blev det frukost, och då märkte jag att älskling hade sovit bredvid mig i min sjukhussäng hela natten.

När jag inte ville finnas, fanns han för mig.

Vad mer kan man begära av den man älskar?

 

Första gången, och förhoppningsvis den sista, jag försöker mig på något sånt.

Ja,jag har velat många gånger innan.

Ja,jag har skrivit avskedsbrev, testamente, planerat en massa, hur man skall gå tillväga,.

Jag har satt in mig i det både filosofiskt och samhälls-mässigt.

Jag har  t.o.m. försökt skära mig för att testa hur långt in i handleden jag kunde komma ( jag kom så långt in att benvitan nästan syntes, men det var bara förgäves. Det går inte att kötta sönder armarna för att dö. Det krävs mer)

 

Men dö, det skall jag inte. Inte jag. Inte idag. Så nu lämnar vi det.

 

puss

 

Hejhej!

 

De senaste veckorna har det varit lite trassel (såklart,haha), och förutom att jag fick uppsöka akuten pga bukvärk, så har det varit väldigt bra. Nästan lite för bra.

 

Jag trivs jättebra på konstskolan, men min socialfobi utmärker sig väldigt väldigt mycket, även om jag försöker tränga bort den. Jag har fortfarande tankar om att jag måste bete mig så och så för att inte verka konstig (ja, ni som läst inlägg innan vet ju vad jag menar) osv, men det är fortfarande inte lika mycket.

Och det är oerhört skönt.

Jag försöker vara så social det går, men ibland så orkar jag inte bara, har ingen ork till det, och det har väl vissa människor också. Ingen ork, alltså.

Men jag försöker ta det i min egen takt, och se vad jag klarar av.

Jag försöker även tränga bort det där "men vad har jag gemensamt med dem? Dem har inte varit på psyket, tar medicin eller går regelbundet hos en psykolog, vad finns det att prata med dem?".

Precis som i boken "Zebraflickan".

"Att prata om den senaste filmen på bio känns lite lamt gentemot att prata om vem som senast rymt".

 

 

Det är lite det där, den mörka och ljusa sidan. Den sjuka sidan av mig gör allt den kan för att kunna klara av den friska världen, och den friska sidan försöker klara av det sjuka, och vill tillbaka till psyk eftersom det är tryggt.

Där var allt så lätt, världen utanför behövde man inte ens tänka på. Jag är också rädd för den sjuka Jessica, för hon kommer tillbaka då och då, även om hon inte finns regelbundet. Men hon finns ju ändå, man kan se på mina armar att något inte riktigt varit rätt.

Jag kan idag då och då få några tankar på att skada mig själv, men än så länge har jag inte gjort det. Och det är faktiskt lite över 6 månader sen jag skärde mig :)

 

 

 

Men vad gör människor, liksom? Hur beter dem sig, vad gör dem?

Det är så svårt.

Jag vill inte gå tillbaka till att vara hon den där som alla trodde ville vara ensam (åhnej, det ville jag aldrig! Men ensamhet kan kännas lättare ibland). Jag är jätterädd för det. Men samtidigt är det jobbigt att behöva träffa folk och bygga upp något med dem, för ja, jag känner ju inte dem och jag är inte säker på om dem vill lära känna mig. Jag vill inte vara den där som följer en vart man än går, eller den där konstiga.

Jag vet aldrig hur man gör rätt bland folk.

 

 

pusspuss

 

/trassel

 

Gick igenom lådor idag.

Hittade bl.a. min gamla dagbok från högstadiet (eller,ja,sjuan).

Det känns som om det var ett helt annat liv.

Typ 5 år sen. Jeflar vad tiden går.

Trodde aldrig jag skulle få komma därifrån.

Det var draktorget, skabb-bänken (som jag antar var döpt så efter mig o mina kompisar,eftersom vi brukade sitta där), det var rök-rutan.

SO med Hardy, coolaste och roligaste läraren ever som varit punkare.

Tyska med "Boba" som varit porrmodell en gång i tiden, vilket varenda elev visste.

NO med Beeeertiiil Sjöööööblooom (gnällbälts-dialekt) som hade samma skjorta på sig varje dag.

Hemkunskap med "Svidba", även kallad Svidis. Världens största surtant, men som jag senare kom att gilla. Hård men rättvis.

Givetvis skall vi inte glömma alla de andra eleverna som hatade oss in i benmärgen. Vad hade vi gjort? Ingenting. Men ingen tyckte om oss, och ingen vågade lära känna oss eller prata med oss, för ja, vi kanske smittade eller nåt?

Men vi tyckte inte om alla andra heller.

Tydligen gick vi inte på så många lektioner heller,lol. Vi sniffade, skärde oss, tjuv-rökte, osvosv. och självklart spydde galla över hela skolan.

Vi fick ta emot slag,ord, och även saker som folk ibland kastade på oss.

Dag ut och dag in fick vi veta hur värdelösa, fula och äckliga vi var.

Jag trodde allvarligt aldrig att jag skulle överleva högstadiet.

IDAG spyr jag även galla över Högby- Bögbyskolan.

Jag vet att vissa som varit mobbade förut kanske tycker synd om dem som mobbade eller ja, något sånt tjafs. Men det gör inte jag, och det har jag aldrig gjort, kommer aldrig göra. Det enda jag vet är att det aldrig kommer hända igen. Jag försöker bara bearbeta det som dem präntade in i min skalle.

Jag är inte äcklig eller värdelös, eller ful (ja,ibland tycker jag ju det, eller rätt så ofta egentligen, men iaf).

Det är ni som är det.

Ni var värdelösa människor.

Gick igenom lådor idag.

Hittade bl.a. min gamla dagbok från högstadiet (eller,ja,sjuan).

Det känns som om det var ett helt annat liv.

Och,de var det ju. Jag råkade gräva upp en massa grejer nu som jag hade förträngt. Men det är alltid lika bra att gå igenom allting, för att sedan låta det blekna, istället för att gräva ned och låta det ploppa upp senare.

Typ 5 år sen nu. Jeflar vad tiden går.

Trodde aldrig jag skulle få komma därifrån.

*vips*, var jag där igen.

Det var draktorget, skabb-bänken (som jag antar var döpt så efter mig o mina kompisar,eftersom vi brukade sitta där), det var rök-rutan.

SO med Hardy, coolaste och roligaste läraren ever som varit punkare.

Tyska med "Boba" som varit porrmodell en gång i tiden, vilket varenda elev visste.

NO med Beeeertiiil Sjöööööblooom (gnällbälts-dialekt) som hade samma skjorta på sig varje dag.

Hemkunskap med "Svidba", även kallad Svidis. Världens största surtant, men som jag senare kom att gilla. Hård men rättvis.

Givetvis skall vi inte glömma alla de andra eleverna som hatade oss in i benmärgen. Vad hade vi gjort? Ingenting. Men ingen tyckte om oss, och ingen vågade lära känna oss eller prata med oss, för ja, vi kanske smittade eller nåt?

Men vi hatade alla andra också.

Tydligen gick vi inte på så många lektioner heller,lol. Vi sniffade, skärde oss, tjuv-rökte, osvosv. och självklart spydde galla över hela skolan. Planerade sattyg, som aldrig kom att hända.

Vi fick ta emot slag,ord, och även saker som folk ibland kastade på oss.

Dag ut och dag in fick vi veta hur värdelösa, fula och äckliga vi var.

Jag trodde allvarligt talat aldrig att jag skulle överleva högstadiet.

IDAG spyr jag även galla över Högby- Bögbyskolan.

Jag vet att vissa som varit mobbade förut kanske tycker synd om dem som mobbade eller ja, något sånt tjafs. Känner medlidande, osvosv.

Men det gör inte jag, och det har jag aldrig gjort, kommer aldrig göra. Det enda jag vet är att det aldrig kommer hända igen. Jag försöker bara bearbeta det som dem präntade in i min skalle.

Idag vet jag, efter att jag fått gå på både BUP och vuxenpsyk (vilket jag gör än idag, har en underbar kontakt på vuxenpsyk), att den diagnos jag bl.a. har, generaliserad socialfobi med ångestsyndrom ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_fobi ), till mestadels beror på mobbingen. Tack. Tack tack. Tackar ödmjukast.

Självklart inte helt pga mobbingen, men givetvis mestadels. Och det är ju inte så jävla svårt att förstå sig på varför.

Jag är varken äcklig eller värdelös, eller ful (ja,ibland tycker jag ju det, eller rätt så ofta egentligen, men iaf. I'm working on it).

Det är ni som är det.

Ni var värdelösa människor.

Jag hoppas bara ni vet om att ni var det.

För nu när jag vet om det, så kan jag äntligen gå vidare

Jag vet att min blogg inte blir läst av många, men iaf några.

Och nu har jag ju inte skrivit på ett jävligt bra tag.

Förutom att allt är kaos med mitt psyke (mer medicin kommer in på tisdag, så då skall jag hämta ut den), så är det rätt så bra rent ekonomiskt. Eller, inte just nu, men snart. Sen kommer det väl bli skit med ekonomin igen, eftersom jag skall handla en massa saker.

Det känns verkligen som om jag skämt bort mig en hel del den senaste månaden: tog ut pengar från min sparfond för att kunna köpa en ny bärbar dator, och köpte en systemkamera för mina studentpengar.

Nu blir det en massa kläder för pengarna jag fått genom aktierna. Så det är förvisso bara nyttiga grejer, och kläder behöver jag ju.

Tänkte beställa från en tysk sida som säljer sjuuuukt snygga skinhead/punk-kläder. Sen skall jag titta mig omkring efter lite basic kläder, jeans, underkläder och strumpor t.ex. behöver jag ju inte beställa.

Så, de var det lite tråkiga (men ändå roliga) jag hade att komma med.

Det andra roliga är att jag och Niklas skall flytta ihop så snart vi hittar en lägenhet på Hemse. Vilket jag givetvis hoppas på blir väldigt snart.

Jag väntar även ivrigt på brevet från konst-skolan jag sökt in till. HELVETE vad jag vill in dit. Det är mitt enda val just nu.

JAJUSTE: jag har även fått glasögon. Vilket jag först gillade (jag har inte haft glasögon sen jag gick i sjuan, eftersom jag blev mobbad ville jag inte ha på mig glasögon längre), men nu är det väl sådär. Jag trivs inte lika mycket i dem. Men senare skall jag nog skaffa linser igen, och då har jag ju ett par glasögon att använda när jag blir förkyld.

Shit vad tråkiga saker det blev. Jaja,det är bra med en uppdatering ibland.

Puss på er