Hejhej!

 

De senaste veckorna har det varit lite trassel (såklart,haha), och förutom att jag fick uppsöka akuten pga bukvärk, så har det varit väldigt bra. Nästan lite för bra.

 

Jag trivs jättebra på konstskolan, men min socialfobi utmärker sig väldigt väldigt mycket, även om jag försöker tränga bort den. Jag har fortfarande tankar om att jag måste bete mig så och så för att inte verka konstig (ja, ni som läst inlägg innan vet ju vad jag menar) osv, men det är fortfarande inte lika mycket.

Och det är oerhört skönt.

Jag försöker vara så social det går, men ibland så orkar jag inte bara, har ingen ork till det, och det har väl vissa människor också. Ingen ork, alltså.

Men jag försöker ta det i min egen takt, och se vad jag klarar av.

Jag försöker även tränga bort det där "men vad har jag gemensamt med dem? Dem har inte varit på psyket, tar medicin eller går regelbundet hos en psykolog, vad finns det att prata med dem?".

Precis som i boken "Zebraflickan".

"Att prata om den senaste filmen på bio känns lite lamt gentemot att prata om vem som senast rymt".

 

 

Det är lite det där, den mörka och ljusa sidan. Den sjuka sidan av mig gör allt den kan för att kunna klara av den friska världen, och den friska sidan försöker klara av det sjuka, och vill tillbaka till psyk eftersom det är tryggt.

Där var allt så lätt, världen utanför behövde man inte ens tänka på. Jag är också rädd för den sjuka Jessica, för hon kommer tillbaka då och då, även om hon inte finns regelbundet. Men hon finns ju ändå, man kan se på mina armar att något inte riktigt varit rätt.

Jag kan idag då och då få några tankar på att skada mig själv, men än så länge har jag inte gjort det. Och det är faktiskt lite över 6 månader sen jag skärde mig :)

 

 

 

Men vad gör människor, liksom? Hur beter dem sig, vad gör dem?

Det är så svårt.

Jag vill inte gå tillbaka till att vara hon den där som alla trodde ville vara ensam (åhnej, det ville jag aldrig! Men ensamhet kan kännas lättare ibland). Jag är jätterädd för det. Men samtidigt är det jobbigt att behöva träffa folk och bygga upp något med dem, för ja, jag känner ju inte dem och jag är inte säker på om dem vill lära känna mig. Jag vill inte vara den där som följer en vart man än går, eller den där konstiga.

Jag vet aldrig hur man gör rätt bland folk.

 

 

pusspuss

 

/trassel