30 days
Hittade denna.
Nu är det ju ett tag sen, några månader eller så (jag minns faktiskt inte riktigt. Det kanske jag borde göra, men i helvete heller.)
Så jag tänkte ta denna när jag väl har tid, det kanske hjälper med mina tankar jag fortfarande har om att skada mig själv.
Nu är det ju ett tag sen, några månader eller så (jag minns faktiskt inte riktigt. Det kanske jag borde göra, men i helvete heller.)
Så jag tänkte ta denna när jag väl har tid, det kanske hjälper med mina tankar jag fortfarande har om att skada mig själv.
Ta hand om er.
I told you I was problem - You know that I'm no good
Har inte behövt uppdatera här på ett tag då det mesta gått exceptionellt bra.
Ibland.
Skolan går väldigt bra. Jag har ibland tankar om att jag egentligen inte bör vara på konstskolan, att jag är för dålig, men trots allt blev jag ju antagen dit.
Vännerna där har jag börjat umgåtts med mer och mer nu då jag flyttat in till stan. Det tycker jag är kul, men det är så ovant att umgås med människor hela tiden. Oftast vill jag egentligen vara ensam, men när jag väl är ensam så vill jag absolut inte det. Sånt är svårt. Men jag uppskattar att de frågar mig om jag vill t.ex. följa med och fika eller ta en öl. Sånt uppskattar jag väldigt mycket för då känner jag mig inte alls utanför.
Efter ca 1 och 1,5 års kontakt med min terapeut vågade jag berätta om "Det där hemska". Som tur är var jag förberedd efteråt med vänner att umgås med. Min terapeut har alltid sagt att jag skall lämna alla saker hos henne. Om jag mår dåligt och har ångest över någonting så kan jag tänka "Det är någonting jag tar med Anna nästa fredag, så nu kan jag sluta tänka på det". Och det har funkat rätt bra hittills faktiskt.
Däremot kan jag inte få bort självskade-tankarna. De vill inte riktigt släppa än. Och ja, jag kan väl inte förvänta mig att de skall göra det än heller, sånt tar lång tid, jag var ju förfan beroende av det i 7 år!
Och det är lite samma sak med min kropps-uppfattning. Att den är min, och att jag bestämmer över den, ingen annan. Sånt tar också tid, men nu är jag nog på rätt väg.
Tror jag.
Det skulle vara så jävla skönt att skita i allt detta. Strunta i vad jag mår bäst av i längden. Strunta i vad andra tycker ; supa mig redlös, skära mig, knulla med första bästa och ta en överdos. Det finns många stunder då jag tycker att jag inte är värd mer än det.
Ibland.
Skolan går väldigt bra. Jag har ibland tankar om att jag egentligen inte bör vara på konstskolan, att jag är för dålig, men trots allt blev jag ju antagen dit.
Vännerna där har jag börjat umgåtts med mer och mer nu då jag flyttat in till stan. Det tycker jag är kul, men det är så ovant att umgås med människor hela tiden. Oftast vill jag egentligen vara ensam, men när jag väl är ensam så vill jag absolut inte det. Sånt är svårt. Men jag uppskattar att de frågar mig om jag vill t.ex. följa med och fika eller ta en öl. Sånt uppskattar jag väldigt mycket för då känner jag mig inte alls utanför.
Efter ca 1 och 1,5 års kontakt med min terapeut vågade jag berätta om "Det där hemska". Som tur är var jag förberedd efteråt med vänner att umgås med. Min terapeut har alltid sagt att jag skall lämna alla saker hos henne. Om jag mår dåligt och har ångest över någonting så kan jag tänka "Det är någonting jag tar med Anna nästa fredag, så nu kan jag sluta tänka på det". Och det har funkat rätt bra hittills faktiskt.
Däremot kan jag inte få bort självskade-tankarna. De vill inte riktigt släppa än. Och ja, jag kan väl inte förvänta mig att de skall göra det än heller, sånt tar lång tid, jag var ju förfan beroende av det i 7 år!
Och det är lite samma sak med min kropps-uppfattning. Att den är min, och att jag bestämmer över den, ingen annan. Sånt tar också tid, men nu är jag nog på rätt väg.
Tror jag.
Det skulle vara så jävla skönt att skita i allt detta. Strunta i vad jag mår bäst av i längden. Strunta i vad andra tycker ; supa mig redlös, skära mig, knulla med första bästa och ta en överdos. Det finns många stunder då jag tycker att jag inte är värd mer än det.
