Fick en ångestattack idag, som jag inte haft på flera dar (om man inte räknar förra  helgen, men den var mer triggande än detta. Detta var mer något som jag inte borde reagera på så mycket, men ändå så gjorde jag det. svårt att förklara. Råkade vara på en plats där det hände saker för några år sen. Och det var ungefär samma känsla.
Först sol och fint, sen regn o blåsigt o kallt. Och känslan av att vara ensam, ditchad. Typ så ja)

Jag frågade älskpälsk om jag kunde få komma hem till honom, men han höll på o jobba o var tvungen att  bli klar idag. Jag vågade inte säga att jag hade en massa ångest, så jag lät det vara. Ville ändå inte störa honom. för det är ju så det brukar sluta, att jag är för jobbig med all min äckliga kletångest, smittar ned alla förhållande med det. Typ smutsar ner. Och jag förstår det. Det är jobbigt. Folk vill inte veta av såna med ångest, för de tycker det är obekvämt och vet inte hur de ska handskas med det. Och det förstår jag, för jag vet inte heller hur jag skall göra med någon som har ångest. (Mer än att försöka få den personen på andra tankar, för det är ju så det funkar, desto mer du tänker desto värre blir det. Man måste koppla bort hjärnan ett tag. Det är jag dålig på.) Men samtidigt vill man ju ringa någon,umgås med någon,prata med någon. Men samtidigt kunna klara av det själv. Jag vill inte luta mig mot någons axel, jag vill kämpa själv. Men det är knepigt.

Jag har ännu inte fått tid på psykiatriska. Skriker snart.




Nu skall jag försöka sätta mig o spela o ta bort det där kletet i mitt huvud.