Jag har varit uppåt så länge, så speedad och glad och idérik, att nu rinner det ut ur mig.
Det är tröttsamt att vara glad.

~

Det är så läskigt. Det är så jävla läskigt.

Min älskling, min kaospojke, min diamant, min ängel, min beskyddare.
Han är anledningen till varför jag andas, han är anledningen till varför jag känner glädje i saker och ting.
Han förstår sig på mig, han läser mig som en öppen bok och ser när någonting är fel.
Han kollar på mig, och verkligen ser mig.
Han har fått mig att känna tillit, sakta men säkert. Han har fått mig att leva.

Utan honom vore jag Ingenting.
Ingentinget, med regn i ögon och röda sammets-sår på armar.

Därför är det så läskigt.
För vad händer om han en dag försvinner?
Då blir jag Ingentinget igen.

~

"Om världen var så liten
som det livet där jag går
men därute finns så mycket
som jag aldrig kan förstå
om allt vackert som jag vunnit
kan försvinna i ett slag
så kan det jag sökte
dyka upp för mej en dag

Och den tråden som jag följer
den är röd men väldigt skör
jag vet inte vart den slutar
och vad vi lever för
men min kära om du hör mej
om du inte somnat än
jag önskar dej tillbaka
kom skydda mej igen
Jag önskar dej tillbaka
kom skydda mej igen"