"Vi har märkt att du drar dig undan resten av klassen och att du gillar att vara ensam"

~

Det är skillnad på att gilla att vara ensam, och att använda det i försvar.
Det är enkelt, och jag är van vid det. Inga krångligheter. Sen att jag gärna skulle vilja slippa vara ensam i min klass är en helt annan sak. Jag har svårt att kunna vara social i största allmänhet, de vänner jag träffat har alltid varit helt spontana och inget sånt där "nu måste vi vara trevliga". Jag är glad att jag har dom,oerhört glad.

Jag är alltid rädd för att säga fel saker eller att folk skall tycka illa om mig. Det var mobbingen som gjorde mig sån, rent nervös i all allmänhet. Det är nästan två-tre år sen, men fortfarande rycker jag till om jag hör någon skratta i korridoren, för jag tror det är mig dom skrattar åt. Eller om jag hör någon springa bakom mig tänker jag "Nu kommer dom för att trycka in mig i väggen igen". Dom springer ju förbi, såklart, men det fanns en tid då allt detta hände. Jag blev utskrattad, slagen, intryckt i vägen och fick gliringar på mig varje dag.
Och jag är rädd än idag att det skall hända.

Under mobbingen var jag ju självklart ensam. Tillslut blev jag van vid det.
Därför är jag det än idag. Det är enklast så.

puss&kram