Min lilla bebis avled igår. Min råtta, Han har varit förkyld rätt så länge, plus att han är väldigt gammal, så jag antar att det är därför han avled. Men jag var ju ändå inte beredd på det. Han dog när han låg på min bröstkorg, strax nedanför hakan. Bara slutade andas, sprattlade till,sen var han borta. Blev nästintill hysterisk. Det var ju min bebis! Min lilla ball of joy som gjorde mig glad under regniga dar. Och ofta kom tanken upp "Ta livet av sig? Nej, det går ju inte, ingen annan än jag kan ta hand om mina råttor. Och det vill jag inte utsätta dem för" Oden och Thor var mina små ögonstenar. Nu är jag tvungen att avliva Thor också, han klarar inte av att vara ensam och råttor skall inte va det heller. Han är för gammal för att omplaceras, och ärligt talat tror jag inte han skulle orka det. Det kommer bli oerhört tomt på mitt rum snart. Jag hatar tomhet. Jag är tom. (Men det känns på något sätt skönt att rikta sorgen nånstans. Nu är jag liksom ledsen över något som en människa skall va ledsen över. Men det känns ju inte bättre för det) Mina små rådisar var dem enda som verkligen var beroende av mig, utan mig fick dem ingen kärlek, ingen mat, ingen skötsel, inga goskramar, ingenting. Nu behöver ju ingen mig längre. -trassel