A woman's whole life... in a single day. Just one day. And in that day... her whole life - Virginia Woolf

Mår bajs.
Vill inte.
Förstår ni det!?
Villintevillintevillinte.
Vill inte. Vill inte.
VILL INTE!

Vi skall ha inspelningen på vår tv-produktion denna vecka, genrep på fredag morgon och så kör vi direkt "live" på fredag eftermiddag.
Innan dess skall vi lära oss ALLT vi skall kunna innan dess.
Så jävla mycket ansvar på en o samma gång på något jag inte kan.
Så jävla mycket folk på en och samma gång.
Så jävla mycket allting på en o samma gång.
Folk kommer glo, jag kommer inte kunna veta vad jag håller på med för att jag måste hålla tankarna isär ( "helvete nu gjorde jag fel medan dom kollade" , " vad var det för knapp jag skulle trycka på nu?" )
Då kommer ångesten komma.
Tankemonstret kommer att komma.
När panikångesten kommer, så kommer jag inte kunna sticka därifrån som jag brukar/vill göra.
(om jag tänker att jag faktiskt kan springa iväg så gör jag det inte, det känns bara tryggt att veta att man kan).
Men nej, jag kommer inte kunna springa iväg eftersom jag kommer paja allt.
Då kommer jag få panikångest.
Då kommer folk glo.
Vilket resulterar i mer panikångest.

Vad gör man i ett sånt läge? Vadgörmanvadgörmanvadgörman?

Och på tal om dåliga saker så har jag lyssnat på en enda låt jättejättemycket den här dagen. Jag borde inte lyssna på den då jag blir mer depp, men den är så jävla vacker.

Upp&ned
Ned&upp


För att ha tappat livsgnistan helt och hållet och att ha funderat på vad det minst smärtfulla sättet att försvinna på skulle vara, så mår jag jävligt bra just nu!
Varför vet jag inte, jag bara är det.
Har en massa saker att vara glad för!

Jag har en pojkvän som älskar mig.
Vänner som förstår mig.
En familj som älskar mig.
Råttorna som gör mig überglad, som behöver mig.

Imorgon har jag bara EN lektion, och det är i religion. Har lite problem med att välja ämne på uppsatsen, men det skall nog gå bra. Efter det skall med bussen genom Klinte så att älskling hoppar på där.
Sen skall vi hem till mig o mysa, se film o spela data :)

"Bjud in hela världen på fest i din lya
Släng bort ett par skor som var alldeles nya
Tävla med löven som springer i vinden
Köp fetsmink och måla en blomma på kinden
Rid på en tiger genom djungler och vrår
Förät dig på blåbär från skogsgolvets snår
Sy dig en fiskstjärt och simma i havet
Livet är ditt om du bara vill ha det"

ur Sofia Åkerman's "Zebraflickan"


Puss&kram på er allihopa!

Snart

orkar jag inte mer

Skall in till psyk imorgon, kommer bli oerhört skönt.
Skall fortsätta bedömningssamtalet och fylla i en massa papper.
Kommer antagligen göra utredning på om jag har socialfobi eller ej.
Men det är både jag och min kurator rätt så säkra på.
Jag hade inte tänkt på det innan, men när jag fick fylla i frågorna om socialfobi var det precis som om en saknad pusselbit kom på plats.

Och på tal om det så skall den halvan av klassen jag är med i snart spela in en tv-produktion på ett film-gymnasium. Jag vill egentligen inte,villintevillintevillintevillinte.
Om jag får panikångest,vad gör jag då? Jag skall vara ljudtekniker, så om jag känner för att springa och låsa in mig och glömma bort världen så kommer jag sabba inspelningen. Samtidigt kommer det där Tankemonstret att attackare mitt huvud, och jag kommer sitta där och försöka tills jag kommer till en bristningspunkt.
Klarar inte av att göra saker då jag blir iakttagen, jag känner mig så oerhört ut-tittad och blir ännu mera rädd att jag gör fel. Och om jag gör fel, ja då känns allting som ett oerhört misslyckande.

Och till råga på allt så har vi nu börjat en ny kurs, Svenska C - muntligt. Man skall träna på rösten och att tala inför folk. HJÄLP!? Det är knappt att jag klarade av de två talen vi gjorde i Svenska B, jag kände bara för att springa o gömma mig hela tiden och ångesten riktigt frustade i nacken på mig. Vad händer om jag får en ångestattack när jag talar? Om jag börjar gråta, skaka, hyperventilera, vad gör jag då? Då känner jag mig ju bara ännu mer granskad och värdelös.
Helvete vad jag inte tycker om detta. Jag måste, för att få bra betyg, men jag vill inte. Klarar inte av det.
Jag har aldrig förut varit riktigt rädd för ångestattacker,även om dem har varit OERHÖRT obehagliga. Men nu blir jag rädd för dem, enbart för att jag inte vill känna mig konstig eller värdelös.

Nu är jag orolig igen.
Helvete.

Jag vet ju att det kommer gå över, men samtidigt så vet jag inte om jag är orolig i onödan eller inte.
Det har ju hänt förut, och då har det som jag gått o grubblat på, det jag varit rädd för, hänt.

Erfarenhet kallas det.


hur vet jag till 100% att du inte lämnar mig nu? Jag klarar mig inte utan dig