Skall in till psyk imorgon, kommer bli oerhört skönt.
Skall fortsätta bedömningssamtalet och fylla i en massa papper.
Kommer antagligen göra utredning på om jag har socialfobi eller ej.
Men det är både jag och min kurator rätt så säkra på.
Jag hade inte tänkt på det innan, men när jag fick fylla i frågorna om socialfobi var det precis som om en saknad pusselbit kom på plats.

Och på tal om det så skall den halvan av klassen jag är med i snart spela in en tv-produktion på ett film-gymnasium. Jag vill egentligen inte,villintevillintevillintevillinte.
Om jag får panikångest,vad gör jag då? Jag skall vara ljudtekniker, så om jag känner för att springa och låsa in mig och glömma bort världen så kommer jag sabba inspelningen. Samtidigt kommer det där Tankemonstret att attackare mitt huvud, och jag kommer sitta där och försöka tills jag kommer till en bristningspunkt.
Klarar inte av att göra saker då jag blir iakttagen, jag känner mig så oerhört ut-tittad och blir ännu mera rädd att jag gör fel. Och om jag gör fel, ja då känns allting som ett oerhört misslyckande.

Och till råga på allt så har vi nu börjat en ny kurs, Svenska C - muntligt. Man skall träna på rösten och att tala inför folk. HJÄLP!? Det är knappt att jag klarade av de två talen vi gjorde i Svenska B, jag kände bara för att springa o gömma mig hela tiden och ångesten riktigt frustade i nacken på mig. Vad händer om jag får en ångestattack när jag talar? Om jag börjar gråta, skaka, hyperventilera, vad gör jag då? Då känner jag mig ju bara ännu mer granskad och värdelös.
Helvete vad jag inte tycker om detta. Jag måste, för att få bra betyg, men jag vill inte. Klarar inte av det.
Jag har aldrig förut varit riktigt rädd för ångestattacker,även om dem har varit OERHÖRT obehagliga. Men nu blir jag rädd för dem, enbart för att jag inte vill känna mig konstig eller värdelös.