Eller rätt mycket.

Allt det här med Stockholm har verkligen fått min hjärna att gå på högvarv, vilket jag hatar, för  när den redan har börjat slutar den aldrig.

O så oroar jag mig.

Hur kommer jag till den platsen? När går tunnelbanan/bussen/pendeln? Mot vart? Vart hoppar jag av? Vilken jävla linje? Hur byter jag till buss? Vartihelvetesjävlar hittar jag direkt från tunnelbanan till busshelvetet?

VARTIHELVETE LIGGER DRAMATJÄVELN!?

Vart går man upp nånstans?

Jojo,det kanske löser sig att komma dit. Men vad gör jag sen? Hur hittar jag därifrån? När går tunnelbanan/bussen/pendeln då? Mot vart? Vart hoppar jag av? Vilken jävla linje?

Tänk om jag går fel? Tänk om jag hoppar av fel? Tänk om jag tar fel tunnelbana/buss/pendel?

Alla dessa folk också, som kommer glo på mig när jag får panik.

osvosvosvosv.

Min hjärna sprängs.

Jag funderar allvarligt på att bara strunta i det.

Skita i det,buh-bye.

Strunta i att besöka moskén och Hare Krishna med religions-läraren, skita i den äckliga jävla DN-skrapan.

Bara onödigt alltihop, och allt är så tidspressat.

MED EN MASSA FOLK, överallt. Rush,rush,rush.

Massa äckligt jävla folk, mycket av dom. Rush, rush.

Det vore lättare att stanna hemma. De vore det. Eller lägga in mig på psyk, för jag börjar allvarligt känna att allting brister nu, min tillvaro gör det.

Och det är ju inte bara äckel-stockholm som gör det så, det är allt annat också. Alla andra äckel-saker.

Det vore enkelt,de vore det. Men då kämpar jag ju inte. Då är jag ju svag. (men jag är ju svag, jag klarar inte av detta. Det blir för mycket, för mycket tänk).

Och om jag inte åker kommer jag inte kunna köpa en present till min älskling.

Jag vill verkligen köpa något till honom när jag ändå är där uppe.

Och om jag inte åker kommer inte vi ha det ultra-mysigt-äntligenhemma-mys på lördag.

Koppla bort min hjärna, ett tag tack.

(jag har prov imorgon, men jag har allvarligt talat inte kunnat plugga. Jag har oroat mig för mycket. Hur i helvete skall jag kunna plugga då jag oroar mig? Va?)