Jag fick ångest-attacker två gånger.

Jag kände för att bara dö, bara skita i allt.

Jag kände för att kasta mig framför tunnelbanan tusentals gånger.

Jag kände för att skrika när jag gick där med en oerhört äckligt massamassamassa människor omkring mig.

Jag gick vidare och gjorde det jag skulle, sen åkte jag hem.

Väl hemma , kl.1 på natten somnade jag inte av fysisk trötthet, utan av psykisk.

Det var mycket,oerhört mycket. Min hjärna var på högvarv hela tiden, som den brukar.

Men jag klarade det. Jag klarade av det.

Igår hade jag och älskling en mega-mys kväll, precis som planerat och som jag hade längtat efter.

Precis som jag tänkte att det skulle vara, med tända ljus,rökelse, film och massage med massage-olja.

Jag gjorde framsteg. Jag sa saker jag aldrig berättat för någon. Jag fick ångest-attack, det fick jag, men jag gjorde det.

Min hemlighet är inte längre hemlig. Jag vill inte heller att den skall vara det.

Jag gillar det ordet.

Framsteg.

Jag står inte längre på samma plats.

Men,ja, nu har han åkt hem, och nu sitter jag ensam här med mina tankar.

"Tanken är ett ställe för sig, och kan göra himmel till helvete och helvete till himmel"