Nu är vi klara med tecknings-kursen!

Det känns som om jag kunde lagt ned lite mer på den, men jag har fått med mig oerhört mycket.

Nästa vecka börjar vi med trä, vilket känns..tråkigt? Men man vet aldrig, kanske blir skitkul.

 

Jag har sakta men säkert börjat prata med folk, jag har insett att människorna på min skola är jättesnälla.

Vilket känns jättebra, förstås, för då vågar jag prata mer med folk och inte fokusera så mycket på vad jag skall göra, utan jag bara är.

 

Men nu är det lite läskigt. Jag vill liksom inte inse för mig själv att jag börjar må bättre, att jag nästan inte har någon  ångest längre, och att allt faktiskt för en gångs skull verkar gå åt rätt håll.

För gör de det, så går det ju åt ett håll som jag inte riktigt vet vart det ligger.

Det bakom mig vet jag hur det ser ut och hur man gör, men det framför mig har jag ingen aning om.

Självklart kommer jag inte vara så naiv att bara för att jag börjar på en ny skola med nya människor, och allting känns bra för tillfället, så kommer allting inte bli bra på en gång. Självklart inte.

Men att sakta men säkert, för första gången i hela mitt liv, kunna ta mig upp själv, känns väldigt läskigt.

Vem är jag, utan den svarta sidan?

 

Jag pratade med detta om älskling igår, och jag förklarade att det är något inom mig som sakta försvinner, och det känns tomt.

Jag saknar inte tankemonstrena, men dem har funnits där så länge att jag nästan sörjer dem nu när dem nästan håller på att dö.

Som en kär vän man inte riktigt har tyckt om egentligen, men man har vants sig vid dess närvaro.

Haha,vad dum jag känner mig ibland.

 

"Men vad har jag gemensamt med dem?" skrev jag i förrförra inlägget.

 

Jadu, Jessica, ni går ju förfan på en konstskola. Tänk efter lite.

 

My mistake. Trolol.

Nu skall jag spela, sen iväg för att fira min söta systerdotter som fyller 6 år :)

Och det blir bara familjen, så inget läskigt folk där,inte!

Plus att min syrra är bäst.

 

 

Pusspuss

Myes, precis som titeln säger.

 

Denna helg har jag gjort som de flesta andra helger.

Stängt in mig på mitt rum, lyssnat på musik och spelat en hel del.

Vilket är mysigt, förvisso, men jag skulle ju vilja göra andra saker också.

 

Samtidigt som det är skönt att vara själv så skulle jag vilja umgås med folk, ut och göra nånting!

Men problemet är att jag är så jävla feg att jag inte vågar fråga eller umgås. Oftast i alla fall.

När jag är full kan jag prata med vem som helst, men det är rätt så självklart att man inte kan gå omkring och vara onykter varje helg, eller varje dag.

(de där helgerna saknar jag inte ett dugg. Inte ens de människorna då. Nej. Usch nej.)

Och pengar, förstås. Det kostar att göra något, oftast.

 

Min psykolog pratade med mig i fredags om att vi borde sätta upp utmaningar för mig.

Inte så att dem är helt omöjliga för mig att klara av, men ändå så att det känns obehagligt. (haha,vad snäll hon är..)

Hon föreslog att jag, någon gång innan vi ses igen, skall fråga någon på skolan/klassen om hen skall med ut och röka.

Lätt,eller hur?

Fel,fel,fel,fel.

 

Så fort jag börjar tänka på det så börjar jag rysa och tankarna sätter igång.

"Varför skulle hen vilja det? Tänk om hen inte har några cigaretter? Tänk om hen inte tycker om mina cigaretter som jag bjuder? Tänk om jag inte har några cigaretter att bjuda på, då kommer jag ju att verka som en snålis? Tänk om hen inte vill ut och röka med mig? Tänk om hen säger nej men går ut och röker med andra sen?"

 

Det heter ju "utmaning" för att det är precis det, en utmaning. För mig. Men, ja.

Challenge accepted,då.

 

Saknar förövrigt min gulleplutt. Han är borta just nu, och kommer inte hem förrän på måndag igen. Saknar honom så in i h*lvete.

Jaja,han kommer ju hem snart.

 

 

pusspuss

 

Hej igen!

 

Var på psyk idag och träffade min psykolog, samt min söta lilla zebraflicka, eller "PK-kompis", som vi kallar varandra (förkortning för Psyk-Kompis, då vi låg inlagda samtidigt,haha! Lite humor får man ha).

 

I vilket fall, samtalet med min psykolog gick bra, vi gick igenom tidigare, hur vi skall gå tillväga nu, vad jag har för problem, vad vi skall ha för mål.

 

Självklart var hon tvungen att fråga om det där självmordsförsöket jag gjorde i somras (under medeltidsveckan).

Jag ville egentligen inte ta upp det, men det skulle vara konstigt om hon inte gjorde det antar jag.

Hon är ju trots allt en psykolog.

 

Lång historia kort: Jag blev überdepp (varför vet jag inte, eller ja, det vet jag ju, men jag vill inte dela med mig av det pga vissa saker. Jag blev impulsiv kan man iaf säga), så,jag svepte halva min burk med Lergigan.

Tio minuter senare insåg jag hur dumt det var och ringde 112, sen blev det akuten, sen säng med dropp och sladdar, älskling kom in, sen in på intensiven, körde ultra-ljud urinblåsan (tydligen så kan man inte känna av om man är pinknödig när man överdoserat lergigan), dricka en jävla massa äcklig kol för att få bort giftet ur kroppen. Doktorn tyckte jag var jätteduktig som kunnat dricka så mycket.

Jag kommer inte ihåg så mycket mer, hela den kvällen var en riktig röra, i alla fall under den delen på lasarettet. Jag kommer inte ens ihåg att dem körde ultraljud på mig, eller att jag fick byta säng.

När jag väl kvicknade till vid åtta blev det frukost, och då märkte jag att älskling hade sovit bredvid mig i min sjukhussäng hela natten.

När jag inte ville finnas, fanns han för mig.

Vad mer kan man begära av den man älskar?

 

Första gången, och förhoppningsvis den sista, jag försöker mig på något sånt.

Ja,jag har velat många gånger innan.

Ja,jag har skrivit avskedsbrev, testamente, planerat en massa, hur man skall gå tillväga,.

Jag har satt in mig i det både filosofiskt och samhälls-mässigt.

Jag har  t.o.m. försökt skära mig för att testa hur långt in i handleden jag kunde komma ( jag kom så långt in att benvitan nästan syntes, men det var bara förgäves. Det går inte att kötta sönder armarna för att dö. Det krävs mer)

 

Men dö, det skall jag inte. Inte jag. Inte idag. Så nu lämnar vi det.

 

puss

 

Hejhej!

 

De senaste veckorna har det varit lite trassel (såklart,haha), och förutom att jag fick uppsöka akuten pga bukvärk, så har det varit väldigt bra. Nästan lite för bra.

 

Jag trivs jättebra på konstskolan, men min socialfobi utmärker sig väldigt väldigt mycket, även om jag försöker tränga bort den. Jag har fortfarande tankar om att jag måste bete mig så och så för att inte verka konstig (ja, ni som läst inlägg innan vet ju vad jag menar) osv, men det är fortfarande inte lika mycket.

Och det är oerhört skönt.

Jag försöker vara så social det går, men ibland så orkar jag inte bara, har ingen ork till det, och det har väl vissa människor också. Ingen ork, alltså.

Men jag försöker ta det i min egen takt, och se vad jag klarar av.

Jag försöker även tränga bort det där "men vad har jag gemensamt med dem? Dem har inte varit på psyket, tar medicin eller går regelbundet hos en psykolog, vad finns det att prata med dem?".

Precis som i boken "Zebraflickan".

"Att prata om den senaste filmen på bio känns lite lamt gentemot att prata om vem som senast rymt".

 

 

Det är lite det där, den mörka och ljusa sidan. Den sjuka sidan av mig gör allt den kan för att kunna klara av den friska världen, och den friska sidan försöker klara av det sjuka, och vill tillbaka till psyk eftersom det är tryggt.

Där var allt så lätt, världen utanför behövde man inte ens tänka på. Jag är också rädd för den sjuka Jessica, för hon kommer tillbaka då och då, även om hon inte finns regelbundet. Men hon finns ju ändå, man kan se på mina armar att något inte riktigt varit rätt.

Jag kan idag då och då få några tankar på att skada mig själv, men än så länge har jag inte gjort det. Och det är faktiskt lite över 6 månader sen jag skärde mig :)

 

 

 

Men vad gör människor, liksom? Hur beter dem sig, vad gör dem?

Det är så svårt.

Jag vill inte gå tillbaka till att vara hon den där som alla trodde ville vara ensam (åhnej, det ville jag aldrig! Men ensamhet kan kännas lättare ibland). Jag är jätterädd för det. Men samtidigt är det jobbigt att behöva träffa folk och bygga upp något med dem, för ja, jag känner ju inte dem och jag är inte säker på om dem vill lära känna mig. Jag vill inte vara den där som följer en vart man än går, eller den där konstiga.

Jag vet aldrig hur man gör rätt bland folk.

 

 

pusspuss

 

/trassel