Hej igen!

 

Var på psyk idag och träffade min psykolog, samt min söta lilla zebraflicka, eller "PK-kompis", som vi kallar varandra (förkortning för Psyk-Kompis, då vi låg inlagda samtidigt,haha! Lite humor får man ha).

 

I vilket fall, samtalet med min psykolog gick bra, vi gick igenom tidigare, hur vi skall gå tillväga nu, vad jag har för problem, vad vi skall ha för mål.

 

Självklart var hon tvungen att fråga om det där självmordsförsöket jag gjorde i somras (under medeltidsveckan).

Jag ville egentligen inte ta upp det, men det skulle vara konstigt om hon inte gjorde det antar jag.

Hon är ju trots allt en psykolog.

 

Lång historia kort: Jag blev überdepp (varför vet jag inte, eller ja, det vet jag ju, men jag vill inte dela med mig av det pga vissa saker. Jag blev impulsiv kan man iaf säga), så,jag svepte halva min burk med Lergigan.

Tio minuter senare insåg jag hur dumt det var och ringde 112, sen blev det akuten, sen säng med dropp och sladdar, älskling kom in, sen in på intensiven, körde ultra-ljud urinblåsan (tydligen så kan man inte känna av om man är pinknödig när man överdoserat lergigan), dricka en jävla massa äcklig kol för att få bort giftet ur kroppen. Doktorn tyckte jag var jätteduktig som kunnat dricka så mycket.

Jag kommer inte ihåg så mycket mer, hela den kvällen var en riktig röra, i alla fall under den delen på lasarettet. Jag kommer inte ens ihåg att dem körde ultraljud på mig, eller att jag fick byta säng.

När jag väl kvicknade till vid åtta blev det frukost, och då märkte jag att älskling hade sovit bredvid mig i min sjukhussäng hela natten.

När jag inte ville finnas, fanns han för mig.

Vad mer kan man begära av den man älskar?

 

Första gången, och förhoppningsvis den sista, jag försöker mig på något sånt.

Ja,jag har velat många gånger innan.

Ja,jag har skrivit avskedsbrev, testamente, planerat en massa, hur man skall gå tillväga,.

Jag har satt in mig i det både filosofiskt och samhälls-mässigt.

Jag har  t.o.m. försökt skära mig för att testa hur långt in i handleden jag kunde komma ( jag kom så långt in att benvitan nästan syntes, men det var bara förgäves. Det går inte att kötta sönder armarna för att dö. Det krävs mer)

 

Men dö, det skall jag inte. Inte jag. Inte idag. Så nu lämnar vi det.

 

puss