Jag fyllde 20 igår.
Och jag borde vara glad, kanske, eller nåt, men det är jag inte.

Just nu sitter jag med en hel flaska vin alldeles för mig själv.
Och det enda jag vill är att skära mig.
Vilket är ett ganska starkt tecken på att jag inte borde dricka alkohol själv.

Varför skall allt vara så jävla svårt?
Alla jävla val?

Antingen så är jag impulsiv eller så är jag stabil.
Det är bara att välja.
Men jag kan inte.


Min psykolog pratade om att efter påsklovet så borde vi avrunda.
Men jag vill inte.

 

Ja,min PTSD kan jag relativt klara av, i vissa fall (jag kan fortfarande få ångest över det, men det är ingenting att gnälla över. Jag vill inte dö pga det)

Jag, jag har ångestsyndrom som jag relativt klarar av. Det är ingenting jag vill dö av.

Ja,jag har socialfobi som jag relativt klarar av.

Ja,jag är relativt frisk.
Man borde klassa mig som frisk.
Men det skrämde mig, skrämde mig som fan.
För nu, efter alla jävla år av kämpande, så vill jag inte bli frisk.
Det skrämmer mig.

Sjukheten, alla tankar, allt det, är det enda jag varit van med.

Hur beter man sig som en frisk människa, som inte tänker på att ta livet av sig varje dag?
Hur beter man sig som en människa som inte tänker på att skada sig varje dag?
Och jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör i eran jävla värld.
Det skrämmer mig.

Vem är jag utan alla dessa tankar?