Ska det verkligen vara så här, hela tiden?
Från upp till ned, från ned till upp.
Sen ned igen.

Jag orkar inte med det.
Orkar inte med världen.
Vill bara gömma mig under min leopardfilt och glömma bort att jag finns.
Försvinna ut i rymden för att plockas isär till små bitar, för att sedan upphöra existera.
Det tycker jag låter väldigt bra.

"Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva" ; precis så.
Om jag verkligen hade velat dö, på riktigt, hade jag gjort det för längesen. Men problemet i sig ligger i att jag inte kan bestämma mig.
Det är ju inte så jävla lätt.
Alla val.
Alla jävla val.
Alla jävla minnen, som påkar på en i ryggen hela jävla tiden.
Alla beslut.
Alla människor.
Jag vill aldrig trassla till det för mig.
Aldrig velat.
Ändå gör jag det, nästan hela tiden. Jag trodde det hade försvunnit, men icke!
Jag vill inte vara Trassel, jag vill vara Jessica.

Vart tog hon vägen?
När försvann hon, och varför?


Jag vill inte åka tillbaka till det jag var förut. Jag överlever inte det igen.
Synen jag hade på mig själv.
(fast den har ju inte försvunnit, eller hur? din kropp är fortfarande lika äcklig som du tyckte den dagen. Och dagarna efter det.)

Men har det inte blivit lite bättre då?
Lite?
De har det ju kanske. Lite.
Men de är det som gör så ont, när jag har arbetat så jävla mycket, och kommit så högt upp, så gör det fan mer ont att ramla än det vore om jag hade varit längre ned.