love <3
Det har varit en relativt bra helg, faktiskt.
Även om jag inte fått gjort så mycket som jag ville.
Men jag har fått ta det lugnt.
Jag tycker om det som min lärare sa.
"Ta det lugnt med skolarbetet och kör igång med det när du känner dig redo, ta hand om din hälsa allra först".
Det är jävligt svårt, för hur dåligt jag än mått så har jag alltid kört skolarbete allra först, eller i alla fall försökt.
För det går ju inget annat.
Har du panikångest? Är du depressiv?
Jamen synd om dig då, skolan tillåter dig knappt att du får ha det.
Är du hemma en dag så missar du oerhört mycket som du faktiskt inte kan ta igen.
Men,jaja.
För tillfället är det väl oerhört bra om jag tänker efter, för jag och min kaospojke har förlovat oss.
Älskardigälskardigälskardig <3
Även om jag inte fått gjort så mycket som jag ville.
Men jag har fått ta det lugnt.
Jag tycker om det som min lärare sa.
"Ta det lugnt med skolarbetet och kör igång med det när du känner dig redo, ta hand om din hälsa allra först".
Det är jävligt svårt, för hur dåligt jag än mått så har jag alltid kört skolarbete allra först, eller i alla fall försökt.
För det går ju inget annat.
Har du panikångest? Är du depressiv?
Jamen synd om dig då, skolan tillåter dig knappt att du får ha det.
Är du hemma en dag så missar du oerhört mycket som du faktiskt inte kan ta igen.
Men,jaja.
För tillfället är det väl oerhört bra om jag tänker efter, för jag och min kaospojke har förlovat oss.
Älskardigälskardigälskardig <3
Skol-ångest
Har så mycket att tänka på nu att min hjärna snart går i kras.
Förvisso har två av mina lärare sagt att det är okej att jag gör klart de skolarbeten när jag har kraft till det, men jag känner mig ändå stressad.
Har så mycket att tänka på nu att min hjärna snart går i kras.
Förvisso har två av mina lärare sagt att det är okej att jag gör klart de skolarbeten när jag har kraft till det, men jag känner mig ändå stressad.
Även alla andra saker jag måste hinna med att vara med på och göra.
Imorgon,måndag, har jag geografi-prov som jag skjutit upp två gånger. Jag har pluggat lite, men känner fortfarande att jag inte kommer klara av det. Får antagligen plugga imorgon strax innan provet.
På tisdag antar jag att jag måste ha gjort klart "provet" till religionskursen, som läraren förvisso sa att jag kunde göra när jag orkade. Men när orkar man egentligen?
Jag har även tid hos min psykolog kl.3, därefter måste jag ta ut min medicin som jag hoppas på har kommit då.
Måste även göra klart bokrecensionen (har läst ut boken,yay!) men den är så jävla krånglig.
Allt detta, plus mitt projektarbete som måste vara klar snart, jag har ingen aning om när, och det oroar mig.
Jag har egentligen ingen lust till det och jag har inte heller gjort loggboken till det som täcker en hel del av det betyget. Jag skall ha gjort 25 bilder, jag har gjort 5. Har även inte alla material till det, har inte heller pengar till att köpa nytt material, så ja,det suger.
Måste även söka till folkhögskolor, snarast, men jag kan inte göra något utan hjälp av SYO:n då han måste hjälpa mig att kunna skicka iväg betyg osv.
På fredag skall jag bio, har även problem när det gäller pengar kring detta.
Dagen efter fyller jag år, så ja, DÅ får jag ju pengar...
Antar att jag får plugga som fan den helgen.
Usch :(
Rum 30
Jag drog en snabbvända till psykiatriska avdelningen A på s:t Olofs i torsdags.
Blev inskriven torsdag eftermiddag/kväll och utskriven igen runt samma tid dagen efter.
Varför?
Ångest och självmordstankar.
Dock blev jag inskriven på egen fri vilja, om jag inte hade velat det så hade jag fått LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), och då hade jag säkerligen fått sitta där en hel vecka.
Jag kände mig bättre dagen efter,så då blev jag utskriven.
Jag fick även under förmiddagen på fredagen prata med min blivande psykolog/kpt-terapeut som jag fått tid hos på tisdag nästa vecka, plus två mediciner: Lergigan och Venlafaxin.
Lergigan skall jag ta vid behov mot ångest, dvs den är lugnande, Venlafaxin skall jag ta på långsikt mot ångesten och depressionen.
Men grejen är ju att jag bara mår dåligt ibland, att det slår till, så varför skall jag ta en långvarig medicin då?
Knepigt det där.
Tack vare inskrivningen (nej,det var inte roligt på något jävla vis överhuvudtaget att vara utan någon som helst frihet) så gick det mycket snabbare att få hjälp med mina problem, vilket jag annars skulle vänta på i en månad till.
Så det var i alla fall skönt.
Däremot att ligga och sova i en sjukhus-säng och veta att man inte får göra vad man vill kändes inte alls bra.
Det var första gången jag blev inlagd på psyk, så det var väldigt läskigt.
IOCHMED att Venlafaxin är ett antidepressivt medel så kommer jag må skit första veckan (precis som med Sertralin jag tog när jag var 16-17).
Det är inte dock alltid som de gör det. Jag kände ingen skillnad alls när jag tog Sertralin t.ex.
Men apotekjävlarna hade inte den sortens "höga dos" inne, så jag skall ta ut det på tisdag när den kommit.
Jag tog en Lergigan igår kväll då jag mådde piss, vilket jag ångrar nu.
Blev helt jävla borta, slö och trött så det är helt sjukt.
Vet inte om den var så lugnande dock, kände inte av det så mycket.
Trött som fan blev jag dagen efter i alla fall, kunde knappt hålla ögonlocken öppna.
Vettefan om jag kan ta den under skoldagarna.. Får nog ta upp det med psykologen på tisdag.
Tills vidare:
Hoppas jag att ni tar hand om er därute <3
self-destructive
Har varit självskadefri i några månader nu tror jag.
Så äckligt frestande 24/7.
Ibland hittar jag gamla rakblad jag inte använt på jättelänge, gömda, som jag glömt bort och som överraskar mig.
Jag blir alltid så stel, vet inte jag vad jag skall göra.
Men numera har jag börjat kasta ut dom utan att tänka.
"Glöm allt. Försvinn en sekund, du behöver det. Låt oss hjälpa dig genom detta. Om bara för en sekund."
Vad är det som gör att jag inte fortsätter? Att jag bara skiter i allt och ger upp? Ger efter för det jag egentligen vill?
Framförallt min älskling. Jag vet hur förkrossad han skulle bli. Han blev det förut, när jag gav efter. Det var bara två sår jag gjorde, men hans ögon gick inte att beskriva när jag berättade.
Men också för att jag hatar ärren. Ja,de är en del av mig, jag vill inte heller ta bort dem just pga det. Men jag vill inte ha fler. Jag hatar också de veckorna efter man har gjort det och man måste ständigt gömma de färska såren.
Speciellt på sommaren. Det är inte lätt att gå långärmat då.
Det har varit en sån stor del av mitt liv, så centralt, ett beroende.
Det tar inte bara några månader att bli av med det.
(dock är det inte lika centralt som det var förut. Förut kunde jag göra det flera gånger i veckan. Nu på senaste tiden har jag bara fått återfall då och då, sist höll jag ut i 6 månader. Jag var glad att jag hade lyckats så bra.)
Ge mig fucking kraft att fortsätta.
För jag vill det.
oh,those thoughts
Jag klarade av Stockholm nästan på egen hand.
Jag fick ångest-attacker två gånger.
Jag kände för att bara dö, bara skita i allt.
Jag kände för att kasta mig framför tunnelbanan tusentals gånger.
Jag kände för att skrika när jag gick där med en oerhört äckligt massamassamassa människor omkring mig.
Men det gjorde jag inte.
Jag gick vidare och gjorde det jag skulle, sen åkte jag hem.
Väl hemma , kl.1 på natten somnade jag inte av fysisk trötthet, utan av psykisk.
Det var mycket,oerhört mycket. Min hjärna var på högvarv hela tiden, som den brukar.
Men jag klarade det. Jag klarade av det.
Igår hade jag och älskling en mega-mys kväll, precis som planerat och som jag hade längtat efter.
Precis som jag tänkte att det skulle vara, med tända ljus,rökelse, film och massage med massage-olja.
Jag gjorde framsteg. Jag sa saker jag aldrig berättat för någon. Jag fick ångest-attack, det fick jag, men jag gjorde det.
Min hemlighet är inte längre hemlig. Jag vill inte heller att den skall vara det.
Jag gillar det ordet.
Framsteg.
Jag står inte längre på samma plats.
Men,ja, nu har han åkt hem, och nu sitter jag ensam här med mina tankar.
"Tanken är ett ställe för sig, och kan göra himmel till helvete och helvete till himmel"
äckel-stockholm
Jag tänker självdö lite grann.
Eller rätt mycket.
Allt det här med Stockholm har verkligen fått min hjärna att gå på högvarv, vilket jag hatar, för när den redan har börjat slutar den aldrig.
O så oroar jag mig.
Hur kommer jag till den platsen? När går tunnelbanan/bussen/pendeln? Mot vart? Vart hoppar jag av? Vilken jävla linje? Hur byter jag till buss? Vartihelvetesjävlar hittar jag direkt från tunnelbanan till busshelvetet?
VARTIHELVETE LIGGER DRAMATJÄVELN!?
Vart går man upp nånstans?
Jojo,det kanske löser sig att komma dit. Men vad gör jag sen? Hur hittar jag därifrån? När går tunnelbanan/bussen/pendeln då? Mot vart? Vart hoppar jag av? Vilken jävla linje?
Tänk om jag går fel? Tänk om jag hoppar av fel? Tänk om jag tar fel tunnelbana/buss/pendel?
Alla dessa folk också, som kommer glo på mig när jag får panik.
osvosvosvosv.
Min hjärna sprängs.
Jag funderar allvarligt på att bara strunta i det.
Skita i det,buh-bye.
Strunta i att besöka moskén och Hare Krishna med religions-läraren, skita i den äckliga jävla DN-skrapan.
Bara onödigt alltihop, och allt är så tidspressat.
MED EN MASSA FOLK, överallt. Rush,rush,rush.
Massa äckligt jävla folk, mycket av dom. Rush, rush.
Det vore lättare att stanna hemma. De vore det. Eller lägga in mig på psyk, för jag börjar allvarligt känna att allting brister nu, min tillvaro gör det.
Och det är ju inte bara äckel-stockholm som gör det så, det är allt annat också. Alla andra äckel-saker.
Det vore enkelt,de vore det. Men då kämpar jag ju inte. Då är jag ju svag. (men jag är ju svag, jag klarar inte av detta. Det blir för mycket, för mycket tänk).
Och om jag inte åker kommer jag inte kunna köpa en present till min älskling.
Jag vill verkligen köpa något till honom när jag ändå är där uppe.
Och om jag inte åker kommer inte vi ha det ultra-mysigt-äntligenhemma-mys på lördag.
Koppla bort min hjärna, ett tag tack.
(jag har prov imorgon, men jag har allvarligt talat inte kunnat plugga. Jag har oroat mig för mycket. Hur i helvete skall jag kunna plugga då jag oroar mig? Va?)
thoughts
Nu mår jag dåligt igen.
Jag skulle vilja se bra ut, så jävla mycket.
Vad är det för fel på mig?
Jag är trött på att stå och stampa på samma jävla ruta.
Varför händer det ingenting?
Jag vill bli kvitt mardrömmarna,bli kvitt ångest-attackerna och allt annat som gör att jag mår dåligt, ALLT PGA HONOM.
Kan man någonsin radera det?
Eller kan man överhuvudtaget komma över det och bara blicka framåt?
Jag vill inte titta bakåt längre.
Jag vill ha hjälp och jag har sökt det i flera år.
Varför kommer jag aldrig vidare?
Varför står jag bara här?
Jag skulle vilja se bra ut, så jävla mycket.
Vad är det för fel på mig?
Jag är trött på att stå och stampa på samma jävla ruta.
Varför händer det ingenting?
Jag vill bli kvitt mardrömmarna,bli kvitt ångest-attackerna och allt annat som gör att jag mår dåligt, ALLT PGA HONOM.
Kan man någonsin radera det?
Eller kan man överhuvudtaget komma över det och bara blicka framåt?
Jag vill inte titta bakåt längre.
Jag vill ha hjälp och jag har sökt det i flera år.
Varför kommer jag aldrig vidare?
Varför står jag bara här?
