30 days

Hittade denna.

Nu är det ju ett tag sen, några månader eller så (jag minns faktiskt inte riktigt. Det kanske jag borde göra, men i helvete heller.)

Så jag tänkte ta denna när jag väl har tid, det kanske hjälper med mina tankar jag fortfarande har om att skada mig själv.


 
 
 
Ta hand om er.

I told you I was problem - You know that I'm no good

Har inte behövt uppdatera här på ett tag då det mesta gått exceptionellt bra.
Ibland.

Skolan går väldigt bra. Jag har ibland tankar om att jag egentligen inte bör vara på konstskolan, att jag är för dålig, men trots allt blev jag ju antagen dit.
Vännerna där har jag börjat umgåtts med mer och mer nu då jag flyttat in till stan. Det tycker jag är kul, men det är så ovant att umgås med människor hela tiden. Oftast vill jag egentligen vara ensam, men när jag väl är ensam så vill jag absolut inte det. Sånt är svårt. Men jag uppskattar att de frågar mig om jag vill t.ex. följa med och fika eller ta en öl. Sånt uppskattar jag väldigt mycket för då känner jag mig inte alls utanför.

Efter ca 1 och 1,5 års kontakt med min terapeut vågade jag berätta om "Det där hemska". Som tur är var jag förberedd efteråt med vänner att umgås med. Min terapeut har alltid sagt att jag skall lämna alla saker hos henne. Om jag mår dåligt och har ångest över någonting så kan jag tänka "Det är någonting jag tar med Anna nästa fredag, så nu kan jag sluta tänka på det". Och det har funkat rätt bra hittills faktiskt.

Däremot kan jag inte få bort självskade-tankarna. De vill inte riktigt släppa än. Och ja, jag kan väl inte förvänta mig att de skall göra det än heller, sånt tar lång tid, jag var ju förfan beroende av det i 7 år!
Och det är lite samma sak med min kropps-uppfattning. Att den är min, och att jag bestämmer över den, ingen annan. Sånt tar också tid, men nu är jag nog på rätt väg.
Tror jag.


Det skulle vara så jävla skönt att skita i allt detta. Strunta i vad jag mår bäst av i längden. Strunta i vad andra tycker ; supa mig redlös, skära mig, knulla med första bästa och ta en överdos. Det finns många stunder då jag tycker att jag inte är värd mer än det.

Är det så?

Ibland tror jag att det inte är meningen att jag skall vara lycklig.
Det är inte meningen att jag skall få leva ett lyckligt liv med någon jag älskar och som älskar mig tillbaka, och som också är trogen fullt ut.

Det är nog inte meningen.
Det är nog inte heller meningen att jag skall få det jag önskar, uppfylla mål och bli något här i livet.
Det är nog inte meningen.
Att jag skall få vara ångestfri, vara utan depression och komma vidare.
Det är nog inte meningen att jag skall umgås med folk.
Att ha vänner.
Att jobba.
Det är nog inte det.

Det är nog inte meningen.
Att jag skall vara här.
 
 

May. 02, 2013

jag vet inte ens om det är någon som läser denna blogg längre.
Men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag har glömt att ta ut min medicin, så självklart blir jag alldeles ångestfylld och annat trevligt.
Lyssnar på Jack Off Jill, glor på Mental och funderar på vem jag egentligen är och vad jag håller på med. Sånt där existensiellt skit.
(vad gjorde jag för fel som gör att den människan ignorerar mig? Eller är det bara så att jag skrämt bort ännu en?)

imorgon ska jag på begravning för min farmor. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att hon är borta. Det kommer nog ta tid innan jag gör det.
Hur hemskt det än låter, så är det "skönt" att kunna vara ledsen över något som man faktiskt vet vad det är, något konkret och normalt. Det är normalt över att vara ledsen över en familje-medlems bortgång, och just därför behöver inte jag oroa mig för varför jag egentligen mår dåligt.
Min ångest kan annars vara väldigt abstrakt på så sätt.



Idag, när jag var ute med hunden gick en av de killarna som mobbade mig på högstadiet förbi. Han tittade mig i ögonen, och fortsatte gå. Jag fick en ångestattack efteråt och funderade på om det alltid kommer vara så här, och om de vet hur mycket de har förstört. Vissa av de jobbar på Ica, därför kan det vara jobbigt att bara köpa cigaretter om de sitter i kassan.
Jag är helt medveten om att det var längesen, att det inte händer längre. Och det är precis det jag försöker intala mig när något sånt här händer, jag kan lindra det. Men min psykolog sa att det antagligen aldrig kommer försvinna (precis som Det Där Andra jag pratat om)

Men jag försöker hantera det så gott det går.

Jack Off Jill

Curse me sold her
The poison that runs it's course through her
Pale white skin with strawberry gashes all over all over

Watch me fault her
You're living like a disaster
She said kill me faster
with strawberry gashes all over

She's lost control again

Jag fyllde 20 igår.
Och jag borde vara glad, kanske, eller nåt, men det är jag inte.

Just nu sitter jag med en hel flaska vin alldeles för mig själv.
Och det enda jag vill är att skära mig.
Vilket är ett ganska starkt tecken på att jag inte borde dricka alkohol själv.

Varför skall allt vara så jävla svårt?
Alla jävla val?

Antingen så är jag impulsiv eller så är jag stabil.
Det är bara att välja.
Men jag kan inte.


Min psykolog pratade om att efter påsklovet så borde vi avrunda.
Men jag vill inte.
 
Ja,min PTSD kan jag relativt klara av, i vissa fall (jag kan fortfarande få ångest över det, men det är ingenting att gnälla över. Jag vill inte dö pga det)
Jag, jag har ångestsyndrom som jag relativt klarar av. Det är ingenting jag vill dö av.
Ja,jag har socialfobi som jag relativt klarar av.
Ja,jag är relativt frisk.
Man borde klassa mig som frisk.
Men det skrämde mig, skrämde mig som fan.
För nu, efter alla jävla år av kämpande, så vill jag inte bli frisk.
Det skrämmer mig.
Sjukheten, alla tankar, allt det, är det enda jag varit van med.
Hur beter man sig som en frisk människa, som inte tänker på att ta livet av sig varje dag?
Hur beter man sig som en människa som inte tänker på att skada sig varje dag?
Och jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör i eran jävla värld.
Det skrämmer mig.

Vem är jag utan alla dessa tankar?

Mar. 19, 2013

Klockan är kvart över elva.
Imorgon ska jag upp till skolan, förhoppningsvis.
Och det innebär givetvis att jag måste sova.
Istället ligger jag med ångest över en massa saker, och lite sådana saker som vanliga människor skulle klassa som galet.

Och jag skulle så galet gärna vilja prata med någon i just detta ögonblick. Ett sms bara.
Eller något.
Det hade varit oerhört skönt, för då hade jag inte varit helt själv med detta. Men nu är jag det.
För vad säger man till en sån människa,utan att skrämma den?
Det går inte att säga sanningen då.
Då måste man bära på det där tunga, själv.
Man kan inte bara anta att folk skall behöva lyssna.

Mar. 19, 2013




Mar. 19, 2013

Allt är jobbigt just nu.
Allt.

Att gå till affären är jobbigt.
(alla människor)
Att gå ut med hunden är jobbigt.
Att duscha är jobbigt.
(min kropp är jobbig att se vad på)

Jag har isolerat mig lite.
Har varit hemma två dagar i rad nu.
Mamma är i Stockholm över dagen, det är lite skönt, då får jag vara själv, men det är läskigt, för då finns det ju liksom inga gränser vad jag kan göra, och jag vill inte gå över de gränserna.
Jag har legat i sängen nästan hela dagen och kollat på serier.
Jag orkar liksom inte något annat.
Men imorgon får jag min medicin för då får jag låna pengar av mamma, jag hoppas att detta bara beror på medicinen.
Att all ångest, alla självmordstankar och tankar på att skada mig bara beror på att jag inte tagit medicinen.
Jag har ingen ork att ringa jouren heller, för då vill de antagligen att jag ska åka in till Visby för möte, och jag klarar liksom inte av att sätta mig på bussen för det är ju liksom folk på bussen och jag klarar inte av folk.

Nej,jag stannar hemma och härdar ut detta så länge och försöker att inte göra något dumt.

Utan medicin - dag 1

Fick en liten ångestattack idag,annars har det gått bra.
Relativt bra, för att vara mig, i alla fall.

Mar. 16, 2013

Har tagit min sista medicin idag.
Jag kan inte köpa förrän jag får pengar den 25e.
Nästa vecka kommer bli kaos.
Men jag måste ändå försöka härda ut.

Venlafaxin har hjälpt mig jättemycket, både med min ångest och humörsvängningar.
Förut när jag glömt medicinen har allt bara fallit samman, och det har de i min närhet märkt också.
Jag vet hur jag är utan medicinen, och det är ingen vacker syn.

Jag är väldigt rädd att jag ska bli galen igen. Att jag ska höra röster och bli självdestruktiv.
Eller försöka ta livet av mig.
Eller bli inlagd.
Jag vill inte det, inte igen. Nog för att hade sällskap av min PK Star, men det var frustrerande att vara inlåst och veta att man inte har någon frihet alls.
Jag vill inte dit igen.
(fast det var ju tryggt. man behövde inte tänka på världen utanför. allt där inne var så okomplicerat.)

Man får lov att må bra

Idag är jag glad,haha.
Sitter på bussen nu på väg till skolan, solen skiner, lyssnar på ska, det är fredag och allt är bara allmänt bra.

Sånt gillar vi!

Mar. 13, 2013

ångestattack, igen.
Men jag har börjat lära känna mig mer nu iochmed terapin, så nu vet jag vad jag ska göra.
Det är givetvis fortfarande jobbigt dock.
Nu vet jag också lite vad det kan bero på, min psykolog pratade förra gången om "triggers", när det är någonting som sätter igång mina ångestattacker (som då beror på min ptsd) och det vet jag att det var nu.
Och det är ju alltid skönt, att veta vad det är och varför.
Det beror inte på något just nu, utan pga saker som hänt förut som liksom sitter i hjärnan fortfarande.
Och det är väldigt viktigt att veta för mig, att jag reagerar pga tidigare händelser, det har inget med nuläget att göra.

Det gör det dock lite lättare, men det är fortfarande jobbigt.

Min psykolog sa att det antagligen aldrig kommer försvinna då det sitter i minnet, men jag kan bli bättre på att hantera det.
Och det vill jag.

ett läkarbesök

Var ju hos min läkare på psyk idag.
Det gick väl sådär.

först pratade vi om att höja min dos med venlafaxin, men efter att ha pratat med sin kollega tyckte hon att vi skulle avvakta ett tag.

och eftersom jag inte längre kan ta min behovsmedicin, lergigan, så tyckte hon att atarax var ett bättre alternativ.
vilket jag var emot då atarax inte har någon effekt på mig, men då skrev hon ut det ändå.

Är lite lack för tillfället då det känns som att dem inte lyssnar på mig, men jag har en tid igen om 4 veckor, och då ska vi ta upp igen om att höja dosen, så förhoppningsvis blir det så.

och ingen jävla atarax.

Utkast: Mar. 12, 2013

Ska det verkligen vara så här, hela tiden?
Från upp till ned, från ned till upp.
Sen ned igen.

Jag orkar inte med det.
Orkar inte med världen.
Vill bara gömma mig under min leopardfilt och glömma bort att jag finns.
Försvinna ut i rymden för att plockas isär till små bitar, för att sedan upphöra existera.
Det tycker jag låter väldigt bra.

"Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva" ; precis så.
Om jag verkligen hade velat dö, på riktigt, hade jag gjort det för längesen. Men problemet i sig ligger i att jag inte kan bestämma mig.
Det är ju inte så jävla lätt.
Alla val.
Alla jävla val.
Alla jävla minnen, som påkar på en i ryggen hela jävla tiden.
Alla beslut.
Alla människor.
Jag vill aldrig trassla till det för mig.
Aldrig velat.
Ändå gör jag det, nästan hela tiden. Jag trodde det hade försvunnit, men icke!
Jag vill inte vara Trassel, jag vill vara Jessica.

Vart tog hon vägen?
När försvann hon, och varför?


Jag vill inte åka tillbaka till det jag var förut. Jag överlever inte det igen.
Synen jag hade på mig själv.
(fast den har ju inte försvunnit, eller hur? din kropp är fortfarande lika äcklig som du tyckte den dagen. Och dagarna efter det.)

Men har det inte blivit lite bättre då?
Lite?
De har det ju kanske. Lite.
Men de är det som gör så ont, när jag har arbetat så jävla mycket, och kommit så högt upp, så gör det fan mer ont att ramla än det vore om jag hade varit längre ned.

RSS 2.0