Jag och älskling var igår på stan.
Han bjöd mig Subway (omnom) och så shoppade jag lite innan vi gick på bio.
Filmen vi såg var "The girl with a dragon tattoo", baserad på Stieg Larssons bok "Män som hatar kvinnor".
Jag hade glömt bort en speciell scen, eller två speciella scener i filmen, då en av huvudpersonerna blir våldtagen.
Men älskling påminde mig om det och erbjöd sig att hålla om mig och låta mig vila mitt ansikte mot hans bröstkorg så att jag slapp se det hemska.

Men jag kunde fortfarande höra. Och det var precis som att vara tillbaka,det var precis som att det var mina skrik. Var det mina skrik?

Jag var nära inpå att få en ångestattack, men jag tryckte bort det. Jag skakade och grät en tysta gråt, men jag höll det tillbaka så hårt jag kunde. Inte fan kunde jag sitta o lipa på en biograf.
När den scenen var slut kysste älskling mig och sa att det var över.
Sen fortsatte vi kolla vidare på filmen.

Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig. <3