catastroph
Är hemma igen, från Falun, med älsk.
De senaste dagarna har varit underbara samtidigt som de varit helt katastrofala.
Ibland blir jag så rädd för mig själv att det äcklar mig.
Jag vet knappt själv vad jag kan göra.
Men det är väl därför jag försöker få hjälp, antar jag.
Jag vill få bort självmordstankarna som har invaderat min skalle, men jag vet inte hur.
Dem har blivit som något att trösta mig med, samtidigt som de triggar mig.
Vad gör man, vad gör man?
Jag har glömt bort medicinen i flera dar nu. Kanske de beror på det?
De senaste dagarna har varit underbara samtidigt som de varit helt katastrofala.
Ibland blir jag så rädd för mig själv att det äcklar mig.
Jag vet knappt själv vad jag kan göra.
Men det är väl därför jag försöker få hjälp, antar jag.
Jag vill få bort självmordstankarna som har invaderat min skalle, men jag vet inte hur.
Dem har blivit som något att trösta mig med, samtidigt som de triggar mig.
Vad gör man, vad gör man?
Jag har glömt bort medicinen i flera dar nu. Kanske de beror på det?
love <3
Det har varit en relativt bra helg, faktiskt.
Även om jag inte fått gjort så mycket som jag ville.
Men jag har fått ta det lugnt.
Jag tycker om det som min lärare sa.
"Ta det lugnt med skolarbetet och kör igång med det när du känner dig redo, ta hand om din hälsa allra först".
Det är jävligt svårt, för hur dåligt jag än mått så har jag alltid kört skolarbete allra först, eller i alla fall försökt.
För det går ju inget annat.
Har du panikångest? Är du depressiv?
Jamen synd om dig då, skolan tillåter dig knappt att du får ha det.
Är du hemma en dag så missar du oerhört mycket som du faktiskt inte kan ta igen.
Men,jaja.
För tillfället är det väl oerhört bra om jag tänker efter, för jag och min kaospojke har förlovat oss.
Älskardigälskardigälskardig <3
Även om jag inte fått gjort så mycket som jag ville.
Men jag har fått ta det lugnt.
Jag tycker om det som min lärare sa.
"Ta det lugnt med skolarbetet och kör igång med det när du känner dig redo, ta hand om din hälsa allra först".
Det är jävligt svårt, för hur dåligt jag än mått så har jag alltid kört skolarbete allra först, eller i alla fall försökt.
För det går ju inget annat.
Har du panikångest? Är du depressiv?
Jamen synd om dig då, skolan tillåter dig knappt att du får ha det.
Är du hemma en dag så missar du oerhört mycket som du faktiskt inte kan ta igen.
Men,jaja.
För tillfället är det väl oerhört bra om jag tänker efter, för jag och min kaospojke har förlovat oss.
Älskardigälskardigälskardig <3
Skol-ångest
Har så mycket att tänka på nu att min hjärna snart går i kras.
Förvisso har två av mina lärare sagt att det är okej att jag gör klart de skolarbeten när jag har kraft till det, men jag känner mig ändå stressad.
Har så mycket att tänka på nu att min hjärna snart går i kras.
Förvisso har två av mina lärare sagt att det är okej att jag gör klart de skolarbeten när jag har kraft till det, men jag känner mig ändå stressad.
Även alla andra saker jag måste hinna med att vara med på och göra.
Imorgon,måndag, har jag geografi-prov som jag skjutit upp två gånger. Jag har pluggat lite, men känner fortfarande att jag inte kommer klara av det. Får antagligen plugga imorgon strax innan provet.
På tisdag antar jag att jag måste ha gjort klart "provet" till religionskursen, som läraren förvisso sa att jag kunde göra när jag orkade. Men när orkar man egentligen?
Jag har även tid hos min psykolog kl.3, därefter måste jag ta ut min medicin som jag hoppas på har kommit då.
Måste även göra klart bokrecensionen (har läst ut boken,yay!) men den är så jävla krånglig.
Allt detta, plus mitt projektarbete som måste vara klar snart, jag har ingen aning om när, och det oroar mig.
Jag har egentligen ingen lust till det och jag har inte heller gjort loggboken till det som täcker en hel del av det betyget. Jag skall ha gjort 25 bilder, jag har gjort 5. Har även inte alla material till det, har inte heller pengar till att köpa nytt material, så ja,det suger.
Måste även söka till folkhögskolor, snarast, men jag kan inte göra något utan hjälp av SYO:n då han måste hjälpa mig att kunna skicka iväg betyg osv.
På fredag skall jag bio, har även problem när det gäller pengar kring detta.
Dagen efter fyller jag år, så ja, DÅ får jag ju pengar...
Antar att jag får plugga som fan den helgen.
Usch :(
Rum 30
Jag drog en snabbvända till psykiatriska avdelningen A på s:t Olofs i torsdags.
Blev inskriven torsdag eftermiddag/kväll och utskriven igen runt samma tid dagen efter.
Varför?
Ångest och självmordstankar.
Dock blev jag inskriven på egen fri vilja, om jag inte hade velat det så hade jag fått LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), och då hade jag säkerligen fått sitta där en hel vecka.
Jag kände mig bättre dagen efter,så då blev jag utskriven.
Jag fick även under förmiddagen på fredagen prata med min blivande psykolog/kpt-terapeut som jag fått tid hos på tisdag nästa vecka, plus två mediciner: Lergigan och Venlafaxin.
Lergigan skall jag ta vid behov mot ångest, dvs den är lugnande, Venlafaxin skall jag ta på långsikt mot ångesten och depressionen.
Men grejen är ju att jag bara mår dåligt ibland, att det slår till, så varför skall jag ta en långvarig medicin då?
Knepigt det där.
Tack vare inskrivningen (nej,det var inte roligt på något jävla vis överhuvudtaget att vara utan någon som helst frihet) så gick det mycket snabbare att få hjälp med mina problem, vilket jag annars skulle vänta på i en månad till.
Så det var i alla fall skönt.
Däremot att ligga och sova i en sjukhus-säng och veta att man inte får göra vad man vill kändes inte alls bra.
Det var första gången jag blev inlagd på psyk, så det var väldigt läskigt.
IOCHMED att Venlafaxin är ett antidepressivt medel så kommer jag må skit första veckan (precis som med Sertralin jag tog när jag var 16-17).
Det är inte dock alltid som de gör det. Jag kände ingen skillnad alls när jag tog Sertralin t.ex.
Men apotekjävlarna hade inte den sortens "höga dos" inne, så jag skall ta ut det på tisdag när den kommit.
Jag tog en Lergigan igår kväll då jag mådde piss, vilket jag ångrar nu.
Blev helt jävla borta, slö och trött så det är helt sjukt.
Vet inte om den var så lugnande dock, kände inte av det så mycket.
Trött som fan blev jag dagen efter i alla fall, kunde knappt hålla ögonlocken öppna.
Vettefan om jag kan ta den under skoldagarna.. Får nog ta upp det med psykologen på tisdag.
Tills vidare:
Hoppas jag att ni tar hand om er därute <3
self-destructive
Har varit självskadefri i några månader nu tror jag.
Så äckligt frestande 24/7.
Ibland hittar jag gamla rakblad jag inte använt på jättelänge, gömda, som jag glömt bort och som överraskar mig.
Jag blir alltid så stel, vet inte jag vad jag skall göra.
Men numera har jag börjat kasta ut dom utan att tänka.
"Glöm allt. Försvinn en sekund, du behöver det. Låt oss hjälpa dig genom detta. Om bara för en sekund."
Vad är det som gör att jag inte fortsätter? Att jag bara skiter i allt och ger upp? Ger efter för det jag egentligen vill?
Framförallt min älskling. Jag vet hur förkrossad han skulle bli. Han blev det förut, när jag gav efter. Det var bara två sår jag gjorde, men hans ögon gick inte att beskriva när jag berättade.
Men också för att jag hatar ärren. Ja,de är en del av mig, jag vill inte heller ta bort dem just pga det. Men jag vill inte ha fler. Jag hatar också de veckorna efter man har gjort det och man måste ständigt gömma de färska såren.
Speciellt på sommaren. Det är inte lätt att gå långärmat då.
Det har varit en sån stor del av mitt liv, så centralt, ett beroende.
Det tar inte bara några månader att bli av med det.
(dock är det inte lika centralt som det var förut. Förut kunde jag göra det flera gånger i veckan. Nu på senaste tiden har jag bara fått återfall då och då, sist höll jag ut i 6 månader. Jag var glad att jag hade lyckats så bra.)
Ge mig fucking kraft att fortsätta.
För jag vill det.
oh,those thoughts
Jag klarade av Stockholm nästan på egen hand.
Jag fick ångest-attacker två gånger.
Jag kände för att bara dö, bara skita i allt.
Jag kände för att kasta mig framför tunnelbanan tusentals gånger.
Jag kände för att skrika när jag gick där med en oerhört äckligt massamassamassa människor omkring mig.
Men det gjorde jag inte.
Jag gick vidare och gjorde det jag skulle, sen åkte jag hem.
Väl hemma , kl.1 på natten somnade jag inte av fysisk trötthet, utan av psykisk.
Det var mycket,oerhört mycket. Min hjärna var på högvarv hela tiden, som den brukar.
Men jag klarade det. Jag klarade av det.
Igår hade jag och älskling en mega-mys kväll, precis som planerat och som jag hade längtat efter.
Precis som jag tänkte att det skulle vara, med tända ljus,rökelse, film och massage med massage-olja.
Jag gjorde framsteg. Jag sa saker jag aldrig berättat för någon. Jag fick ångest-attack, det fick jag, men jag gjorde det.
Min hemlighet är inte längre hemlig. Jag vill inte heller att den skall vara det.
Jag gillar det ordet.
Framsteg.
Jag står inte längre på samma plats.
Men,ja, nu har han åkt hem, och nu sitter jag ensam här med mina tankar.
"Tanken är ett ställe för sig, och kan göra himmel till helvete och helvete till himmel"
äckel-stockholm
Jag tänker självdö lite grann.
Eller rätt mycket.
Allt det här med Stockholm har verkligen fått min hjärna att gå på högvarv, vilket jag hatar, för när den redan har börjat slutar den aldrig.
O så oroar jag mig.
Hur kommer jag till den platsen? När går tunnelbanan/bussen/pendeln? Mot vart? Vart hoppar jag av? Vilken jävla linje? Hur byter jag till buss? Vartihelvetesjävlar hittar jag direkt från tunnelbanan till busshelvetet?
VARTIHELVETE LIGGER DRAMATJÄVELN!?
Vart går man upp nånstans?
Jojo,det kanske löser sig att komma dit. Men vad gör jag sen? Hur hittar jag därifrån? När går tunnelbanan/bussen/pendeln då? Mot vart? Vart hoppar jag av? Vilken jävla linje?
Tänk om jag går fel? Tänk om jag hoppar av fel? Tänk om jag tar fel tunnelbana/buss/pendel?
Alla dessa folk också, som kommer glo på mig när jag får panik.
osvosvosvosv.
Min hjärna sprängs.
Jag funderar allvarligt på att bara strunta i det.
Skita i det,buh-bye.
Strunta i att besöka moskén och Hare Krishna med religions-läraren, skita i den äckliga jävla DN-skrapan.
Bara onödigt alltihop, och allt är så tidspressat.
MED EN MASSA FOLK, överallt. Rush,rush,rush.
Massa äckligt jävla folk, mycket av dom. Rush, rush.
Det vore lättare att stanna hemma. De vore det. Eller lägga in mig på psyk, för jag börjar allvarligt känna att allting brister nu, min tillvaro gör det.
Och det är ju inte bara äckel-stockholm som gör det så, det är allt annat också. Alla andra äckel-saker.
Det vore enkelt,de vore det. Men då kämpar jag ju inte. Då är jag ju svag. (men jag är ju svag, jag klarar inte av detta. Det blir för mycket, för mycket tänk).
Och om jag inte åker kommer jag inte kunna köpa en present till min älskling.
Jag vill verkligen köpa något till honom när jag ändå är där uppe.
Och om jag inte åker kommer inte vi ha det ultra-mysigt-äntligenhemma-mys på lördag.
Koppla bort min hjärna, ett tag tack.
(jag har prov imorgon, men jag har allvarligt talat inte kunnat plugga. Jag har oroat mig för mycket. Hur i helvete skall jag kunna plugga då jag oroar mig? Va?)
thoughts
Nu mår jag dåligt igen.
Jag skulle vilja se bra ut, så jävla mycket.
Vad är det för fel på mig?
Jag är trött på att stå och stampa på samma jävla ruta.
Varför händer det ingenting?
Jag vill bli kvitt mardrömmarna,bli kvitt ångest-attackerna och allt annat som gör att jag mår dåligt, ALLT PGA HONOM.
Kan man någonsin radera det?
Eller kan man överhuvudtaget komma över det och bara blicka framåt?
Jag vill inte titta bakåt längre.
Jag vill ha hjälp och jag har sökt det i flera år.
Varför kommer jag aldrig vidare?
Varför står jag bara här?
Jag skulle vilja se bra ut, så jävla mycket.
Vad är det för fel på mig?
Jag är trött på att stå och stampa på samma jävla ruta.
Varför händer det ingenting?
Jag vill bli kvitt mardrömmarna,bli kvitt ångest-attackerna och allt annat som gör att jag mår dåligt, ALLT PGA HONOM.
Kan man någonsin radera det?
Eller kan man överhuvudtaget komma över det och bara blicka framåt?
Jag vill inte titta bakåt längre.
Jag vill ha hjälp och jag har sökt det i flera år.
Varför kommer jag aldrig vidare?
Varför står jag bara här?
self-hate
Ångestattacker,självhat.
När slutar det? Aldrig
Jag kommer aldrig kunna vara nöjd med mig själv förrän jag är bäst på allt.
Om jag känner för att måla och blir stolt över något jag gjort för att sedan se att någon annan gjort någonting mycket bättre så vill jag helt enkelt inte måla längre eftersom jag känner mig värdelös.
Så är det med allt.
Jag är aldrig nöjd med mitt utseende och tycker att alla jävla människor är så oerhört vackra. Förutom jag.
Aldrig nöjd, aldrig tillfredsställd.
(eller jo. ibland. de där lyckorusen av eufori jag får ibland kan jag känna att jag är snygg och är bra. Svävar på moln. Jag är bäst då helt enkelt. Men annars är jag inte det.)
Jag kan räkna upp tusen saker som jag är dålig på, men inte ett enda jag är bra på. Eller jo, jag är bra på att hitta fel.
Tusentals fel.
Mina ögonbryn, min näsa, mina bröst (jag har fått höra tusentals gånger av killar att dem är för små. tack. tackar ödmjukast.), min längd, mina ögon när jag inte har smink, mitt sminkande som jag failar med hel tiden, att jag gnäller, att jag vill vara bra på att måla/skriva/vara allmänt kreativ - fastän jag inte är det, hela mitt jävla utseende, min oförmåga till att leva.
Jag är ett fel. Radera, delete. borta.
Ångestattacker,självhat.
När slutar det? Aldrig
Jag kommer aldrig kunna vara nöjd med mig själv förrän jag är bäst på allt.
Om jag känner för att måla och blir stolt över något jag gjort för att sedan se att någon annan gjort någonting mycket bättre så vill jag helt enkelt inte måla längre eftersom jag känner mig värdelös.
Så är det med allt.
Jag är aldrig nöjd med mitt utseende och tycker att alla jävla människor är så oerhört vackra. Förutom jag.
Aldrig nöjd, aldrig tillfredsställd.
(eller jo. ibland. de där lyckorusen av eufori jag får ibland kan jag känna att jag är snygg och är bra. Svävar på moln. Jag är bäst då helt enkelt. Men annars är jag inte det.)
Jag kan räkna upp tusen saker som jag är dålig på, men inte ett enda jag är bra på. Eller jo, jag är bra på att hitta fel.
Tusentals fel.
*Mina ögonbryn, min näsa(den är småkrokig i vissa vinklar), mina bröst (jag har fått höra tusentals gånger av killar att dem är för små. tack. tackar ödmjukast.), min längd som folk aldrig verkar sluta kommentera, mina ögon när jag inte har smink, mitt sminkande som jag failar med hel tiden, att jag gnäller, att jag vill vara bra på att måla/skriva/vara allmänt kreativ - fastän jag inte är det, hela mitt jävla utseende, min oförmåga till att leva.
Jag är ett fel. Radera, delete. borta.
(vart kommer det ifrån då? är det mobbingen? är det våldtäkterna? är det allt utnyttjande? utstöttheten? är det allt det? jag bad ju inte om det. jag bad aldrig om att få må såhär. jag bad inte om nånting. jag vill göra någonting åt det,såklart, men jag har ingen ork längre. hur vet man när man gör rätt? hur vet man att man är på rätt väg?)
Häppy
Mår bra nu, haha.
Helt sjukt.
Imorse var jag deprimerad och ville dö, nu vill jag leva så gott som det går.
Helt sjukt.
Menmen!
Jag är glad, de är det som räknas!
:)
Helt sjukt.
Imorse var jag deprimerad och ville dö, nu vill jag leva så gott som det går.
Helt sjukt.
Menmen!
Jag är glad, de är det som räknas!
:)
Sometimes
Jag har glömt bort bloggen ett tag.
Eller,ja, glömt bort har jag väl inte gjort, jag har bara struntat i den. Det har känts så meningslöst, allt är så meningslöst.
Psyk ringde för några dagar sen.
Jag kommer få vänta längre än vad de trodde för att de håller på o ordnar om avdelningarna.
Ibland tror jag att jag väntat för länge på hjälp att det inte spelar nån roll längre.
Att det är för sent.
"Dearest, I feel certain that I am going mad again.
I feel I can't go through another one of these terrible times and I shant recover this time.
I begin to hear voices and can't concentrate so I am doing what seems to be the best thing to do.
You have given me the greatest possible happiness.
You have been in every way all that anyone could be.
I know that I am spoiling your life and without me you could work and you will, I know.
You see I can't even write this properly.
What I want to say is that I owe all the happiness of my life to you.
You have been entirely patient with me and incredibly good.
Everything is gone from me but the certainty of your goodness.
I can't go on spoiling your llife any longer.
I don't think two people could have been happier than we have been."
- Virginia Woolf
Eller,ja, glömt bort har jag väl inte gjort, jag har bara struntat i den. Det har känts så meningslöst, allt är så meningslöst.
Psyk ringde för några dagar sen.
Jag kommer få vänta längre än vad de trodde för att de håller på o ordnar om avdelningarna.
Ibland tror jag att jag väntat för länge på hjälp att det inte spelar nån roll längre.
Att det är för sent.
"Dearest, I feel certain that I am going mad again.
I feel I can't go through another one of these terrible times and I shant recover this time.
I begin to hear voices and can't concentrate so I am doing what seems to be the best thing to do.
You have given me the greatest possible happiness.
You have been in every way all that anyone could be.
I know that I am spoiling your life and without me you could work and you will, I know.
You see I can't even write this properly.
What I want to say is that I owe all the happiness of my life to you.
You have been entirely patient with me and incredibly good.
Everything is gone from me but the certainty of your goodness.
I can't go on spoiling your llife any longer.
I don't think two people could have been happier than we have been."
- Virginia Woolf
Imorgon
"Vem behöver nån som behöver nån?"
Jag är en behövande människa. En väldigt behövande människa. Ingen behöver mig, men jag behöver alla, alla jag kan komma åt. (Speciellt dig. Jag behöver dig, älskar dig. Därför blir jag för klängig, för på. Men måste du göra av med mig för det? Är det alltid svaret på allt? Är inte det en flykt? Kan man inte försöka reda ut allt, rida ut stormen, istället? Jag har aldrig varit tillsammans med en människa som tänkt "JA, du har brister. JA du är jobbig som fan. Men det kan vi ordna, För jag älskar dig mer än vad jag hatar dina brister. Vi måste prata om allt, inte gömma oss". Jag hoppas du är sån. Att du vill ordna upp saker, inte bara rymma.Jag hoppa du inte bara ser mina brister)
Imorgon. Imorgon.
Vad händer imorgon?
Jag vet inte.
Just därför är det så jävla läskigt.
(tänk om jag gör fel? Igen? Då dör jag. Då dör jag imorgon. Psykiskt och fysiskt)
R.I.P Oden <3
Min lilla bebis avled igår. Min råtta,
Han har varit förkyld rätt så länge, plus att han är väldigt gammal, så jag antar att det är därför han avled.
Men jag var ju ändå inte beredd på det.
Han dog när han låg på min bröstkorg, strax nedanför hakan.
Bara slutade andas, sprattlade till,sen var han borta.
Blev nästintill hysterisk.
Det var ju min bebis!
Min lilla ball of joy som gjorde mig glad under regniga dar.
Och ofta kom tanken upp "Ta livet av sig? Nej, det går ju inte, ingen annan än jag kan ta hand om mina råttor. Och det vill jag inte utsätta dem för"
Oden och Thor var mina små ögonstenar.
Nu är jag tvungen att avliva Thor också, han klarar inte av att vara ensam och råttor skall inte va det heller.
Han är för gammal för att omplaceras, och ärligt talat tror jag inte han skulle orka det.
Det kommer bli oerhört tomt på mitt rum snart.
Jag hatar tomhet.
Jag är tom.
(Men det känns på något sätt skönt att rikta sorgen nånstans. Nu är jag liksom ledsen över något som en människa skall va ledsen över. Men det känns ju inte bättre för det)
Mina små rådisar var dem enda som verkligen var beroende av mig, utan mig fick dem ingen kärlek, ingen mat, ingen skötsel, inga goskramar, ingenting.
Nu behöver ju ingen mig längre.
-trassel
the Hours
A woman's whole life...
in a single day.
Just one day.
And in that day...
her whole life
- Virginia Woolf
Metamorphosis
Mår bajs.
Vill inte.
Förstår ni det!?
Villintevillintevillinte.
Vill inte. Vill inte.
VILL INTE!
Vi skall ha inspelningen på vår tv-produktion denna vecka, genrep på fredag morgon och så kör vi direkt "live" på fredag eftermiddag.
Innan dess skall vi lära oss ALLT vi skall kunna innan dess.
Så jävla mycket ansvar på en o samma gång på något jag inte kan.
Så jävla mycket folk på en och samma gång.
Så jävla mycket allting på en o samma gång.
Folk kommer glo, jag kommer inte kunna veta vad jag håller på med för att jag måste hålla tankarna isär ( "helvete nu gjorde jag fel medan dom kollade" , " vad var det för knapp jag skulle trycka på nu?" )
Då kommer ångesten komma.
Tankemonstret kommer att komma.
När panikångesten kommer, så kommer jag inte kunna sticka därifrån som jag brukar/vill göra.
(om jag tänker att jag faktiskt kan springa iväg så gör jag det inte, det känns bara tryggt att veta att man kan).
Men nej, jag kommer inte kunna springa iväg eftersom jag kommer paja allt.
Då kommer jag få panikångest.
Då kommer folk glo.
Vilket resulterar i mer panikångest.
Vad gör man i ett sånt läge? Vadgörmanvadgörmanvadgörman?
Och på tal om dåliga saker så har jag lyssnat på en enda låt jättejättemycket den här dagen. Jag borde inte lyssna på den då jag blir mer depp, men den är så jävla vacker.
Vill inte.
Förstår ni det!?
Villintevillintevillinte.
Vill inte. Vill inte.
VILL INTE!
Vi skall ha inspelningen på vår tv-produktion denna vecka, genrep på fredag morgon och så kör vi direkt "live" på fredag eftermiddag.
Innan dess skall vi lära oss ALLT vi skall kunna innan dess.
Så jävla mycket ansvar på en o samma gång på något jag inte kan.
Så jävla mycket folk på en och samma gång.
Så jävla mycket allting på en o samma gång.
Folk kommer glo, jag kommer inte kunna veta vad jag håller på med för att jag måste hålla tankarna isär ( "helvete nu gjorde jag fel medan dom kollade" , " vad var det för knapp jag skulle trycka på nu?" )
Då kommer ångesten komma.
Tankemonstret kommer att komma.
När panikångesten kommer, så kommer jag inte kunna sticka därifrån som jag brukar/vill göra.
(om jag tänker att jag faktiskt kan springa iväg så gör jag det inte, det känns bara tryggt att veta att man kan).
Men nej, jag kommer inte kunna springa iväg eftersom jag kommer paja allt.
Då kommer jag få panikångest.
Då kommer folk glo.
Vilket resulterar i mer panikångest.
Vad gör man i ett sånt läge? Vadgörmanvadgörmanvadgörman?
Och på tal om dåliga saker så har jag lyssnat på en enda låt jättejättemycket den här dagen. Jag borde inte lyssna på den då jag blir mer depp, men den är så jävla vacker.
UppUppUpp,UPP FÖRFAN
Upp&ned
Ned&upp
För att ha tappat livsgnistan helt och hållet och att ha funderat på vad det minst smärtfulla sättet att försvinna på skulle vara, så mår jag jävligt bra just nu!
Varför vet jag inte, jag bara är det.
Har en massa saker att vara glad för!
Jag har en pojkvän som älskar mig.
Vänner som förstår mig.
En familj som älskar mig.
Råttorna som gör mig überglad, som behöver mig.
Imorgon har jag bara EN lektion, och det är i religion. Har lite problem med att välja ämne på uppsatsen, men det skall nog gå bra. Efter det skall med bussen genom Klinte så att älskling hoppar på där.
Sen skall vi hem till mig o mysa, se film o spela data :)
"Bjud in hela världen på fest i din lya
Släng bort ett par skor som var alldeles nya
Tävla med löven som springer i vinden
Köp fetsmink och måla en blomma på kinden
Rid på en tiger genom djungler och vrår
Förät dig på blåbär från skogsgolvets snår
Sy dig en fiskstjärt och simma i havet
Livet är ditt om du bara vill ha det"
ur Sofia Åkerman's "Zebraflickan"
Puss&kram på er allihopa!
Ned&upp
För att ha tappat livsgnistan helt och hållet och att ha funderat på vad det minst smärtfulla sättet att försvinna på skulle vara, så mår jag jävligt bra just nu!
Varför vet jag inte, jag bara är det.
Har en massa saker att vara glad för!
Jag har en pojkvän som älskar mig.
Vänner som förstår mig.
En familj som älskar mig.
Råttorna som gör mig überglad, som behöver mig.
Imorgon har jag bara EN lektion, och det är i religion. Har lite problem med att välja ämne på uppsatsen, men det skall nog gå bra. Efter det skall med bussen genom Klinte så att älskling hoppar på där.
Sen skall vi hem till mig o mysa, se film o spela data :)
"Bjud in hela världen på fest i din lya
Släng bort ett par skor som var alldeles nya
Tävla med löven som springer i vinden
Köp fetsmink och måla en blomma på kinden
Rid på en tiger genom djungler och vrår
Förät dig på blåbär från skogsgolvets snår
Sy dig en fiskstjärt och simma i havet
Livet är ditt om du bara vill ha det"
ur Sofia Åkerman's "Zebraflickan"
Puss&kram på er allihopa!
Snart
Snart
orkar jag inte mer
orkar jag inte mer
svårare och svårare att vara människa
Skall in till psyk imorgon, kommer bli oerhört skönt.
Skall fortsätta bedömningssamtalet och fylla i en massa papper.
Kommer antagligen göra utredning på om jag har socialfobi eller ej.
Men det är både jag och min kurator rätt så säkra på.
Jag hade inte tänkt på det innan, men när jag fick fylla i frågorna om socialfobi var det precis som om en saknad pusselbit kom på plats.
Och på tal om det så skall den halvan av klassen jag är med i snart spela in en tv-produktion på ett film-gymnasium. Jag vill egentligen inte,villintevillintevillintevillinte.
Om jag får panikångest,vad gör jag då? Jag skall vara ljudtekniker, så om jag känner för att springa och låsa in mig och glömma bort världen så kommer jag sabba inspelningen. Samtidigt kommer det där Tankemonstret att attackare mitt huvud, och jag kommer sitta där och försöka tills jag kommer till en bristningspunkt.
Klarar inte av att göra saker då jag blir iakttagen, jag känner mig så oerhört ut-tittad och blir ännu mera rädd att jag gör fel. Och om jag gör fel, ja då känns allting som ett oerhört misslyckande.
Och till råga på allt så har vi nu börjat en ny kurs, Svenska C - muntligt. Man skall träna på rösten och att tala inför folk. HJÄLP!? Det är knappt att jag klarade av de två talen vi gjorde i Svenska B, jag kände bara för att springa o gömma mig hela tiden och ångesten riktigt frustade i nacken på mig. Vad händer om jag får en ångestattack när jag talar? Om jag börjar gråta, skaka, hyperventilera, vad gör jag då? Då känner jag mig ju bara ännu mer granskad och värdelös.
Helvete vad jag inte tycker om detta. Jag måste, för att få bra betyg, men jag vill inte. Klarar inte av det.
Jag har aldrig förut varit riktigt rädd för ångestattacker,även om dem har varit OERHÖRT obehagliga. Men nu blir jag rädd för dem, enbart för att jag inte vill känna mig konstig eller värdelös.
Skall fortsätta bedömningssamtalet och fylla i en massa papper.
Kommer antagligen göra utredning på om jag har socialfobi eller ej.
Men det är både jag och min kurator rätt så säkra på.
Jag hade inte tänkt på det innan, men när jag fick fylla i frågorna om socialfobi var det precis som om en saknad pusselbit kom på plats.
Och på tal om det så skall den halvan av klassen jag är med i snart spela in en tv-produktion på ett film-gymnasium. Jag vill egentligen inte,villintevillintevillintevillinte.
Om jag får panikångest,vad gör jag då? Jag skall vara ljudtekniker, så om jag känner för att springa och låsa in mig och glömma bort världen så kommer jag sabba inspelningen. Samtidigt kommer det där Tankemonstret att attackare mitt huvud, och jag kommer sitta där och försöka tills jag kommer till en bristningspunkt.
Klarar inte av att göra saker då jag blir iakttagen, jag känner mig så oerhört ut-tittad och blir ännu mera rädd att jag gör fel. Och om jag gör fel, ja då känns allting som ett oerhört misslyckande.
Och till råga på allt så har vi nu börjat en ny kurs, Svenska C - muntligt. Man skall träna på rösten och att tala inför folk. HJÄLP!? Det är knappt att jag klarade av de två talen vi gjorde i Svenska B, jag kände bara för att springa o gömma mig hela tiden och ångesten riktigt frustade i nacken på mig. Vad händer om jag får en ångestattack när jag talar? Om jag börjar gråta, skaka, hyperventilera, vad gör jag då? Då känner jag mig ju bara ännu mer granskad och värdelös.
Helvete vad jag inte tycker om detta. Jag måste, för att få bra betyg, men jag vill inte. Klarar inte av det.
Jag har aldrig förut varit riktigt rädd för ångestattacker,även om dem har varit OERHÖRT obehagliga. Men nu blir jag rädd för dem, enbart för att jag inte vill känna mig konstig eller värdelös.
oro
Nu är jag orolig igen.
Helvete.
Jag vet ju att det kommer gå över, men samtidigt så vet jag inte om jag är orolig i onödan eller inte.
Det har ju hänt förut, och då har det som jag gått o grubblat på, det jag varit rädd för, hänt.
Erfarenhet kallas det.
hur vet jag till 100% att du inte lämnar mig nu? Jag klarar mig inte utan dig
Helvete.
Jag vet ju att det kommer gå över, men samtidigt så vet jag inte om jag är orolig i onödan eller inte.
Det har ju hänt förut, och då har det som jag gått o grubblat på, det jag varit rädd för, hänt.
Erfarenhet kallas det.
hur vet jag till 100% att du inte lämnar mig nu? Jag klarar mig inte utan dig
Jag önskar dig
Jag har varit uppåt så länge, så speedad och glad och idérik, att nu rinner det ut ur mig.
Det är tröttsamt att vara glad.
~
Det är så läskigt. Det är så jävla läskigt.
Min älskling, min kaospojke, min diamant, min ängel, min beskyddare.
Han är anledningen till varför jag andas, han är anledningen till varför jag känner glädje i saker och ting.
Han förstår sig på mig, han läser mig som en öppen bok och ser när någonting är fel.
Han kollar på mig, och verkligen ser mig.
Han har fått mig att känna tillit, sakta men säkert. Han har fått mig att leva.
Utan honom vore jag Ingenting.
Ingentinget, med regn i ögon och röda sammets-sår på armar.
Därför är det så läskigt.
För vad händer om han en dag försvinner?
Då blir jag Ingentinget igen.
~
"Om världen var så liten
som det livet där jag går
men därute finns så mycket
som jag aldrig kan förstå
om allt vackert som jag vunnit
kan försvinna i ett slag
så kan det jag sökte
dyka upp för mej en dag
Och den tråden som jag följer
den är röd men väldigt skör
jag vet inte vart den slutar
och vad vi lever för
men min kära om du hör mej
om du inte somnat än
jag önskar dej tillbaka
kom skydda mej igen
Jag önskar dej tillbaka
kom skydda mej igen"
Det är tröttsamt att vara glad.
~
Det är så läskigt. Det är så jävla läskigt.
Min älskling, min kaospojke, min diamant, min ängel, min beskyddare.
Han är anledningen till varför jag andas, han är anledningen till varför jag känner glädje i saker och ting.
Han förstår sig på mig, han läser mig som en öppen bok och ser när någonting är fel.
Han kollar på mig, och verkligen ser mig.
Han har fått mig att känna tillit, sakta men säkert. Han har fått mig att leva.
Utan honom vore jag Ingenting.
Ingentinget, med regn i ögon och röda sammets-sår på armar.
Därför är det så läskigt.
För vad händer om han en dag försvinner?
Då blir jag Ingentinget igen.
~
"Om världen var så liten
som det livet där jag går
men därute finns så mycket
som jag aldrig kan förstå
om allt vackert som jag vunnit
kan försvinna i ett slag
så kan det jag sökte
dyka upp för mej en dag
Och den tråden som jag följer
den är röd men väldigt skör
jag vet inte vart den slutar
och vad vi lever för
men min kära om du hör mej
om du inte somnat än
jag önskar dej tillbaka
kom skydda mej igen
Jag önskar dej tillbaka
kom skydda mej igen"
